Alternativ till demokrati

Demos och kratos, folk och styre, sade de gamla atenarna under det femte århundradet innan romarna spikade upp en snickare på ett kors, och vips så hade den atenska direktdemokratin fötts. Den demokratiska idén levde för en tid vidare i romarriket, för att sedan försvinna och inte på allvar diskuteras igen förrän på 1600-talet. Sedan dess har demokratins saga varit en om framgång – om än en blodig och långsam sådan, med gott om villospår längst vägen. Trots all arkitektur, vetenskap och konst framstår demokratin som människans största och vackraste skapelse.

I demokratins namn släpper George W Bush bomber över Baghdad. Bush är president i en tvåpartistat med ett valdeltagande på ungefär 50 %. Han kom till makten år 2000 efter misstänkt valfusk i Florida. Stora och viktiga delar av den amerikanska pressen står bakom honom och ger allmänheten en hårt vinklad och bushifierad bild av verkligheten. Presidenten har makten att gå emot beslut tagna av landets senat. Således lägger han, denna enda man, in sitt veto för att sätta käppar i hjulet för stamcellsforskningen, trots att de demokratiskt valda folkrepresentanterna i senaten röstat igenom förslaget och trots att en hel forskarvärld av experter står enig mot honom. Democracy at it’s finest.

Amerikanerna är inte längre stormförtjusta i Irakkriget. Stödet för Bushs envisa krig i Mellanöstern minskar för var dag som går. Men hans kamp för demokrati måste gå vidare, till varje pris.

Priset får och har fått betalats av det irakiska folket. Under Saddam Hussein hade man som irakier inte mycket att säga till om, men en bra sjukvård och gratis universitet. Idag har man visserligen fria val, men ett samhälle som inte fungerar, en regering som hela tiden hotar att rasa samman, ständiga terrordåd och hot om död och en ockupationsmakt som inte ser ut att komma att dra sig tillbaka inom en översiktlig framtid. Priset för demokrati är döda vänner, försämrade levnadsvillkor och soldater från en främmande makt på din bakgård. Är det värt det?

Demokraten har i alla tider har fått kämpa för sin rätt till en röst. Priset har varit – och kommer kanske alltid att vara – blod, svett och tårar. Franska revolutionen, andra världskriget och de amerikanska korstågen i Mellanöstern har alla spillt tusentals människoliv för att försvara demokratin. Någonting är fel om tusentals oskyldiga måste dö för att alla ska få vara med och bestämma.

Men demokrati är inte bara en dans på rosor. Den innebär också att din nynazistiske granne som lever på bidrag som han får för en låtsad arbetsskada får vara med och bestämma över ditt liv. Den innebär att den person som har huvudansvaret för Sveriges finanser, finansministern, inte behöver ha läst en enda högskolepoäng ekonomi. Den innebär att kristna fundamentalister kan sätta stopp för fantastiska nya medicinska möjligheter för att de strider mot deras förlegade tro. Det är inte för inte som demokratin har kallats för majoritetens diktatur. 51 % av befolkningen kan bestämma precis vad de vill om de resterande 49 procenten. Men finns det något bättre alternativ?

De gamla grekerna gav oss demokratin, så låt oss börja jakten på alternativ till denna hos dem. Platon (c. 427-347 f.Kr) förespråkade ett samhälle som var uppdelat i tre klasser; arbetare, krigare och de styrande. Den styrande klassen skulle vara de som älskade Sanningen; filosoferna. Platon gjorde en jämförelse med ett skepp och dess kapten och medicin och en läkare – på samma sätt som vem som helst inte kan segla ett skepp eller lista ut vilken medicin som är den bästa är vem som helst inte lämpad att bestämma över en stat.

Den engelska filosofen Thomas Hobbes (1588-1679) skulle långt senare komma med en i någon mån liknande idé. Hobbes var materialist, det vill säga, han trodde att allt bestod av materia och att allt som hände berodde på materiens rörelse, vilket gick stick i stäv mot den kristna kyrkans predikande om människan själ. Hans materialistiska livssyn påverkade också hans politiska idéer; Hobbes ansåg att människan till sin natur var egoistisk – och eftersom alla människor således i första hand brydde sig om sitt eget liv och sin egen säkerhet skulle allt snart urarta till ett allas krig mot alla. Den enda vägen till trygghet, säkerhet och fred var att folket överlät makten till en enda suverän härskare. Så fort makten delas börjar kriget mellan människorna igen. Det låg i härskarens intresse att styra så bra som möjligt – om han utmanade eller retade folket skulle han väcka deras vrede – men även han var beroende av trygghet, säkerhet och fred och alltså borde han ta hänsyn till folkets önskningar när han utövade sin makt.

Jag är demokrat. Jag tycker att representationsdemokratin är det bästa alternativ som står oss till hands idag. Men när jag valåret 2006 ser mig omkring börjar jag undra. Bland väljarkåren ser jag ointresse och okunskap. Man intresserar sig inte för politik – för min enda röst gör ändå ingen skillnad. Man bryr sin inte om att informera sig själv om aktuella politiska frågor – man vaneröstar, sväljer retorik, bryr sig inte om att tänka själv. Förbrukar man sin rätt till en röst om man inte tar reda på vilka frågor som valet skall handla om? Bör man få rösta om man inte har en balanserad och informerad bild av verkligheten? Är demokratin värd något om dess demos inte tar sitt ansvar? Ibland ligger de idéer Platon och Hobbes framförde nära till hands…