Kort om koldioxid - SLU gör rätt

SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, börjar nu i dagarna kampanjen Koldioxidens vänner, som med ironins hjälp försöker sprida information om den globala uppvärmningen. Man kommer att ha annonser i tidningar, i Stockholms tunnelbana och på webben. På YouTube finns redan några av kampanjens filmer för beskådan.

Det har talats en del om kampanjen i bloggosfären de senaste dagarna. Klimatskeptiska Moderna myter kritiserar kampanjen under rubriken Skattepengar slösas bort på absurd uppfostringskampanj med frågor som "är det SLU:s uppgift att genom dyra reklamkampanjer indoktrinera folket?" Jonas Morian är positiv till Koldioxidens vänner men undrar om det är rätt att låta en statlig myndighet bedriva opinionsbildning.

Jag tycker att det är det – i frågor som kan avgöras vetenskapligt. Om SLU hade drivit en kampanj för att Sverige skulle vara en republik hade det varit något annat, men här vill man helt enkelt informera om vad vetenskapen idag har att säga om koldioxiden. Om vad den forskning som har gjorts på området säger. Det är precis vad våra skattepengar ska gå till – universitetets så kallade tredje uppgift är just att informera om de slutsatser som dess vetenskapsmän kommer fram till (Högskolelagen 1 kap 2 §). I en tid då det finns lobbyister som verkar för en politik som vore förödande för jorden är det viktigare än någonsin att de som vet mest om vårt klimat berättar hur det verkligen ligger till.

Det är inte opinionsbildning utan folkbildning.

Andra bloggar om: politik, slu, Koldioxidens vänner, vetenskap, global uppvärmning. Intressant?

Darwin, SvD och beteenden

”Svenska forskare ifrågasätter Darwin” var häromdagen rubriken på en SvD-artikel om ett svenskt försök med höns. SVT.se har också en artikel (”Forskare: Inlärda beteenden går i arv”) om de nya rönen. Slagkraftiga rubriker, men jag kan inte låta bli att tro att både de och de tillhörande artiklarna är mer förvillande än upplysande.

Inom biologin och psykologin brukar man skilja på medfödda och inlärda beteenden. Till de förra räknas exempelvis fåglars flygförmåga, medan människors uppfattningar om moral tillhör de senare. Evolutionsteorin, i dess nuvarande form, säger att inlärda beteenden inte går i arv. Som ett lite fånigt exempel kan nämnas att jag själv inte föddes med vanan att ta folk i hand när jag hälsar på dem för första gången, trots att båda mina föräldrar brukar göra det. Det som en grupp biologer från Linköping nu påstår är alltså att (åtminstone vissa) inlärda beteenden visst kan ärvas. Som underlag för påståendet har man resultatet av ett försök med höns.

SvD beskriver hur man har genomfört försöket:
I studien fick en grupp höns växa upp i en stressande miljö med slumpmässigt varierande längd på dygnet. Hönorna kunde inte bedöma när de skulle få mat och vila. De fick tydligt sämre inlärningsförmåga än normala djur.
Så fort de lagt sina ägg behandlades deras ägg på precis samma sätt som äggen från hönor i en kontrollgrupp, i en helt stressfri miljö. Men avkomman till stresshönsen visade sig få samma beteende och inlärningssvårigheter som föräldrarna.

Att påstå att detta antyder att inlärda beteenden går i arv får anses vara djärvt. Snarare tycks det visa att hönor som är stressade när de lägger ägg får avkomma som uppvisar stressymptom, vilket exempelvis skulle kunna förklaras av att avkomman utsatts för stresshormoner i embryostadiet. Det verkar inte direkt säga emot de rådande teorierna – tvärtom vet vi att vilka ämnen ett foster utsätts för påverkar hela dess liv (ett exempel är att gravida kvinnor avråds från att dricka alkohol, eftersom det kan skada deras barn).

Anmärkningsvärt är också att både SvD och SVT väljer att lägga fokus på Charles Darwin och hans idéer. SvD skriver:
Enligt Charles Darwins evolutionsteorier kan förvärvade egenskaper, som exempelvis inlärda beteenden, inte gå i arv.

Evolutionsteorin har modifierats avsevärt sedan den först lades fram av Darwin på 1850-talet. De idéer som han presenterade handlade främst om det naturliga urvalet och tanken om att den som är bäst anpassad till sin omgivning är den som lyckas bäst. Sedan dess har genetiken (studier av hur egenskaper ärvs) och etologin (läran om djurs beteenden) bakats in i biologins teoribyggen, och det är dessa två ämnen som Linköpingsforskarna har arbetat inom. Deras forskning står, oavsett om deras slutsatser är riktiga eller inte, inte i motsättning till Darwins evolutionsteori – idéerna om det naturliga urvalet. Dagens evolutionsteori får inte blandas ihop med Darwins 1800-talstankar.

”Svenska forskare ifrågasätter Darwin”? Måhända, men en mer rättvisande rubrik hade antagligen varit ”svenska forskare får ett resultat som möjligtvis kan antyda att en detalj i evolutionsteorin behöver justeras”. Gamle Darwin kan vila lugnt i sin grav. Ingen idé om arternas uppkomst är bättre anpassad till verkligheten än den om det naturliga urvalet.

Forskarnas egna rapport finns att läsa här.

Andra bloggar om: vetenskap, evolution, darwin, svd, media, biologi. intressant?

Om intelligent design

Torbjörn Fagerström, tidigare vid SLU och Lunds universitet, har idag en mycket bra understreckare i SvD om intelligent design:

Ingen som har gjort sig besväret att på djupet sätta sig in i den moderna evolutionsteorin kommer att uppleva något behov av att åkalla en intelligent formgivare. Det finns ingenting inom biologin, hur ofattbart komplicerat, ändamålsenligt eller vackert det än må synas vara, vars uppkomst inte i princip kan förklaras som ett resultat av naturligt urval som under lång tid verkat på slumpvis uppkommen variation.

Rubriken, ”Människan är bitvis ett fuskbygge”, sammanfattar på ett bra sätt Fagerströms resonemang. Han ger en rad exempel på att människan inte alls är särskilt intelligent designad, utan snarare, som han skriver, konstruerad ”enligt Cajsa Wargs princip”, och smular därmed sönder själva den grundläggande premissen bakom intelligent design. Välskrivet och genomtänkt. Läs!

Andra bloggar om: vetenskap, intelligent design, religion, kristendom, svd

Parapsykologi från Lund

I gårdagens SvD fanns en intervju med Etzel Cardeña, innehavare av den omstridda professuren i parapsykologi och hypnos vid Lunds universitet. Artikeln fångade mitt intresse, dels för att den handlade om parapsykologi, men också för att det var Etzel Cardeña som i samband med en av de seanser som hölls på Stockholms stadsmuseum i höstas framträdde som en motpol till medierna, som skulle berätta om den forskning som fanns om liv efter döden. Som framgår av artikeln sade Cardeña att det inte finns några övertygande bevis för ett liv efter detta – men han passade också på att säga att det ”finns en hel del undersökningar som stödjer idén om tankeöverföring”. Själv är jag i vanlig ordning skeptisk.

I en rad intervjuer (Aftonbladet, Helsingborgs Dagblad, Salong K och Forskning och Framsteg) har Etzel Cardeña sagt att det finns tydliga bevis för att tankeöverföring, spådomar och psykokinesi (flyttande av föremål med tankekraft) fungerar. Han säger sig också själv ha varit med om övernaturliga fenomen, eller parapsykologiska upplevelser, som han själv kallar dem. Ett exempel är följande utdrag ur Aftonbladet-intervjun (reporterns fråga i fetstil):

Har du själv parapsykologisk (sic) förmågor?
– Jag har varit med om händelser som kan beskrivas i parapsykologiska termer. Till exempel att jag drömt något på natten som sedan inträffat dagen därpå. Eller att jag tänkt på en person som sedan ringt mig i exakt samma ögonblick.

Etzel Cardeña är Europas enda professor i parapsykologi. I egenskap av det borde man kunna förvänta sig att han skall vara ordentligt påläst både inom vetenskaplig metodik, psykologi och parapsykologi. Hans replik ovan är därför förvånande.

Har det någon gång hänt att han drömt något som inte inträffat dagen därpå? Eller att han någon gång tänkt på en person utan att den har ringt honom i exakt samma ögonblick? Antagligen. När det gäller den här typen av fenomen har vi har en tendens att bara komma ihåg ”träffar” och att glömma ”missar”, vilket vilken psykolog som helst kan bekräfta. Och visst, sannolikheten att din väninna ringer precis när du tänker på henne är väldigt liten, men det ligger inget konstigt i att något osannolikt händer. Faktum är att osannolika händelser äger rum precis hela tiden! Det finns så väldigt många osannolika saker som kan hända att det blir väldigt väldigt sannolikt att någon av dem kommer att inträffa just idag.

Och just därför att de är osannolika lägger vi märke till dem. Däremot lägger vi ingen större vikt vid sannolika händelser (du tänker på din väninna utan att hon ringer till dig), och glömmer snart bort att det sannolika inträffade. Att Cardeña väljer att tolka sådana händelser som parapsykologiska tyder på att han inte är intresserad av att betrakta andra möjliga förklaringar till det han upplever än de övernaturliga, vilket är en mycket märklig ståndpunkt för en person som anser sig vara en seriös forskare. När man arbetar vetenskapligt hittar man inte utan anledning på nya förklaringar för sådant som redan förklaras av de beprövade modeller som man redan har. Att Cardeña misslyckas med att tänka vetenskapligt kring ett så enkelt och grundläggande problem kastar en skugga över all forskning han gör där mer avancerade komplikationer kan finnas.

I de olika intervjuerna säger Cardeña att det är synd att parapsykologer ses som ”ovetenskapliga och flummiga” och att det finns ”en lång rad kontrollerade studier som visar att [parapsykologiska] fenomen[...] existerar”. Cardeña har, som vi redan sett, uppvisat prov på ”ovetenskaplighet”. Hur är det då med de kontrollerade parapsykologiska studierna?

Parapsykologisk forskning handlar till stor del, för att låna beskrivningen från Skepdic.com, om att observera oförklarliga fenomen, till skillnad från mer konventionell forskning, som handlar om att förklara observerbara fenomen. Man letar efter statistiska avvikelser som inte kan förklaras med slumpen eller något naturligt fenomen. Om man hittar sådana anser man sig ha funnit bevis för tankeöverföring eller vad experimentet nu handlade om.

Den parapsykologiska forskningen har, ändå sedan den först dök upp på 1880-talet, kantats av bluffar, missförstånd, dåliga statistiska analyser och dålig vetenskaplig metodik – man har haft väldigt svårt att sätta upp kontrollerade experiment där felkällor kan uteslutas. Det har också varit vanligt att forskarna endast uppmärksammat experiment som man ansett vara lyckade, medan man struntat i samma experiment då de inte lyckats.

Till SvD-intervjun hör en liten faktaruta, som anger Nationalencyklopedin som källa, där följande står att läsa:
Den låga graden av upprepbarhet vid parapsykologiska experiment samt bristen på förklarande teori framhålls av kritiker. Disparata data stöder parapsykologiska hypoteser, men det vetenskapliga samfundet i stort har inte övertygats.

Observera: låg grad av upprepbarhet och disparata (motsägelsefulla) data. För att ett experiment skall accepteras av ”det vetenskapliga samfundet i stort” måste det kunna upprepas av andra, oberoende forskargrupper. För väldigt många parapsykologiska studier har så inte varit fallet, varför vi måste anta att det fanns något fel i det ursprungliga försöket.

Ett av parapsykologins problem är att många av dem som forskar på området själva är övertygade om att de kommer att observera parapsykologiska fenomen. Därför går de in i försöken med vissa förväntningar, och om man inte är försiktig kan det påverka försökens resultat. Ett bra exempel från konventionell vetenskap är N-strålarna, som en fransk fysiker trodde sig ha upptäckt i början av 1900-talet. Det visade sig att alltihop var ren inbillning. Det är långt ifrån enkelt att göra korrekta, dubbelblinda, randomiserade försök, och många parapsykologiska undersökningar faller på den punkten.

I gårdagens SvD-intervju nämner Cardeña den forskning som baserats på ganzfeld-protokollet som ett exempel på framgångsrik parapsykologisk forskning. SvD skriver:
Här en förenklad beskrivning: Man låter försöksperson A koncentrera sig på en bild. Försöksperson B sitter i ett annat hus, får välja mellan fyra olika bilder, och träffar rätt betydligt oftare än han eller hon borde, om det bara är slumpen som avgör.

Beskrivningen är inte helt riktig (till exempel har vanligtvis försökspersonerna befunnit sig i samma hus) men ger åtminstone en bild av vad försöket går ut på. Det stämmer också att de försök som har gjort vanligtvis har gett en större andel träffar än vad slumpen borde ge.

Ganzfeld-experimenten är några av de absolut intressantaste inom parapsykologin. De har varit ovanligt framgångsrika, men kritik har flera gånger riktats mot metodiken och fler experiment behöver utföras innan några definitiva slutsatser kan dras. SkepticReport har en stor meta-analys av experimenten, där all forskning på området sammanställs, engelska Wikipedia har en bra artikel om ämnet och The Skeptic's Dictionary har en mycket bra och uttömmande artikel om experimentens historia, metodik och eventuella brister.

Oavsett om ganzfeld-försöken är framgångsrika eller ej så belyser de dock ett vanligt fel inom parapsykologin – för korrelation är inte det samma som kausalitet. Det vill säga; bara för att två fenomen uppträder samtidigt betyder det inte att det ena beror på det andra. Även om man lyckas visas att person B väljer rätt bild oftare än vad hon borde så har man inte visat att telepatisk kontakt med person A på något sätt är inblandat i det hela. Man har bara visat att person B valde rätt oftare än vad man förväntade sig. Det kan finnas andra förklaringar – fel i metodiken, fusk, dålig slumpgenerering eller något helt annat som man inte känner till eller inte har tänkt på. Och många andra experiment tyder på att telepati inte fungerar. Om det visar sig att person B oftare väljer rätt måste parapsykologin vända sig till den konventionella vetenskapens arbetssätt – och jobba med att förklara ett observerbart fenomen. Så länge man inte framgångsrikt gör detta är det fel av Etzel Cardeña att säga att vi har några bevis för att tankeöverföring kan äga rum.

Andra bloggar om: parapsykologi, pseudovetenskap, vetenskap, telepati, svd, lund. intressant?

Rättelse om Grand Canyon

En rättelse: under rubriken Bush, Grand Canyon och kondomer påstod jag att turistguiderna vid Grand Canyon inte får uttala sig om kanjonens ålder var fel. Detta stämmer inte. Jag, och många andra med mig, missförstod pressmeddelandet från PEER som den delen av blogginlägget grundade sig på. Phil Plait på Bad Astronomy reder ut missförståndet här.

Tarot funkar inte i Dalarna

I början av 2006 bad Borlänge Tidning tarotisten Kicki Vivar att spå Borlänges framtid under det kommande året. I fredagens pappersupplaga av tidningen (men tyvärr inte på tidningens hemsida) fanns en artikel där man kontrollerade hur många av spådomarna som slagit in.

Av 16 spådomar gick 10 stycken fel. Resultatet på två bedömdes vara osäkert, och endast fyra bedömdes ha slagit in. Vivars hade bland annat felaktigt spått att Ikea skulle öppna en butik i Borlänge, att en kvinna skulle efterträda kommunens avgående s-ledare, och att ungdomskriminaliteten och arbetslösheten skulle öka i kommunen. Hon hade rätt om att Borlänges skolor skulle behöva spara pengar, att det blev ett maktskifte i regeringen, att det blev en upprensning bland arbetsmarknadsåtgärder och att Mora IK skulle nå stora framgångar (vilket kanske kan ses som tveksamt, eftersom de kom på åttonde plats i Elitserietabellen och inte kom längre än till första slutspelsomgången). Ingen av de förutsägelser som faktiskt slog in var något överraskande.

Ett av de påståenden som tarotisten gjorde, och vars utgång betraktades som tveksam, var att det skulle bli en politisk skandal med misskött ekonomi som efterverkan. Borlänge drabbades förvisso av en politisk skandal (sextrakasserier), men inga ekonomiska efterverkningar har upptäckts, så den förutsägelsen bör snarast räknas som ett misslyckande.

Fyra (eller tre) rätt av 16 alltså, och 11 fel. Inte borde väl ens den mest optimistiske tarotist kunna betrakta det som lyckat? Jodå. Hon har nämligen en ursäkt i bakfickan:

Kicki Vivar är inte bekymrad över att det var så många av hennes spådomar som inte slog in.
- Det är svårt att säga en exakt tidpunkt, men mycket av det här kommer att hända. Det vet jag, säger hon.
Något som tarotisten Kicki Vivar är övertygad om att händer inom den närmaste framtiden är att Ikea etablerar sig i Borlänge.
- Det är jag säker på, men det finns ju inga tarotkort som det står februari på, till exempel. Spara papperet så får du se att det blir fler saker som kommer att stämma, säger hon.
(BT, 5/1 -07, s.4)

Om hon inte kan säga något om exakta tidpunkter, varför utger hon sig då till att börja med för att kunna spå vad som skall hända under det kommande året? När tarotisten i efterhand ändrar spelreglerna och förlänger den tid för vilken hennes spådomar gäller ökar hon förstås också chansen för att de slår in. Förr eller senare kommer kriminalitet och arbetslöshet att öka, och det har talats länge om att Ikea skall komma till kommunen. Genom att förlänga den tidsperiod för vilken spådomarna är giltiga garanterar hon nästan att de skall slå in. Det finns ett ord för sådant: fusk.

Vivar har rätt i att det inte finns något tarotkort som det står februari på. Men med samma logik kan man argumentera att det inte finns något kort som det står Ikea på, och därför borde det alltså inte gå att med tarotkort göra förutsägelser om Ikea. Fast det är i och för sig inte bara med Vivars logik som man kommer fram till att tarot inte fungerar. Empirisk vetenskap funkar också bra...

En guldstjärna till Borlänge Tidning för att de faktiskt följde upp tarotistens förutsägelser!
Andra bloggar om: pseudovetenskap, tarot, vetenskap, borlänge

Bush, Grand Canyon och kondomer

Varken George Bush eller hans välkända krig i Mellanöstern är särskilt omtyckta i Sverige – religiös retorik och terrorkrig går helt enkelt inte hem här i landet Lagom. Något som betydligt färre känner till är ett helt annat krig som Bush fört på hemmaplan, och det är det som den här texten handlar om. Det här är cowboy-Georges krig mot vetenskapen:

Förra året uppdagades det att Bush-administrationen sett till att en ung man vid namn George Deutsch anställts vid NASA, som ”public affairs officer”. En del av hans arbete gick ut på att se till att den information allmänheten fick från NASA stämde överens med vad den kristna amerikanska högern tyckte. Därför såg han till att man lade till ordet ”theory” varje gång Big Bang nämndes på NASA:s hemsida, och att journalister som ville intervjua NASA-forskare som jobbade med den globala uppvärmningen helt enkelt inte fick det. I ett brev skrev Deutsch att ”[the Big Bang] is not proven fact; it is opinion. It is not NASA’s place, nor should it be to make a declaration such as this about the existence of the universe that discounts intelligent design by a creator.” Vilket förstås visar att han inte gjort sin läxa och läst på om bevisen för Big Bang eller om hur vetenskap fungerar.

Under sin tid som guvernör i Texas passade George Bush på att säga att skolbarn skall undervisas i både evolutionsteori och kreationism, och under tiden i Vita Huset har han sagt att debatten om livets uppkomst inte är avslutad och att skolbarn bör få se båda sidorna av den. Han har också lagt in sitt veto mot stamcellsforskning av religiösa skäl, och under konferensen Asian and Pacific Population Conference i december 2002 sade Bush-administrationens delegation att man inte bör säga till allmänheten att kondomer är ett bra skydd mot HIV, eftersom det skulle leda till att flera minderåriga har sex.

Den senaste i raden av Bush-attacker mot vetenskapen handlar om Grand Canyon, vars turistguider inte längre får svara på frågan om hur gammal kanjonen är, eftersom man anser att det finns olika teorier om det. (se rättelse här). Man tvingas också sälja en bok som säger att Grand Canyon bildats, inte under årmiljoner, utan under de senaste sextusen åren (i överensstämmelse med kreationisternas idéer, och i direkt motsats till vad geologiska undersökningar visar).

Den gamla svenska traditionen att hålla religion och politik mer eller mindre åtskilda är en dygd som jag hoppas kommer att finnas kvar. Det enda som är värre är när man försöker smyga in religion i vetenskap. George Bushs lagar en kladdig gröt av politik, religion och dålig vetenskap, blundar för verkligheten och förtrycker vetenskapliga sanningar till förmån för kristen fundamentalism.

Och han har två år kvar vid makten.

Andra bloggar om: politik, vetenskap, pseudovetenskap, religion, kristendom, george bush, usa. intressant?

Ateism är inte en religion

SvD har under de senaste veckorna haft en artikelserie, om ateism i dagens Sverige, med namnet ”Utan Gud”. Bland dem som har intervjuats finns Furiku, vars blogg jag läser. Igår intervjuade man filosofen Fredrika Spindler, som kom med en del kloka tankar om kristendomens roll i Sverige, ateism och religion. Men hon kom också med en del åsikter som jag inte alls håller med om, och det är om några av dessa som den här texten handlar. Ifall det råder någon tvekan om den saken så kan det innan jag börjar vara på sin plats att påpeka att jag själv är ateist och naturvetare.

Spindler: Att tala om sin tro på den vetenskapliga sanningen är lika religiöst som att bekänna sig till den kristna trosbekännelsen. Sanningsanspråket är lika absurt. [...] Även ateismen är en proklamerad tro [...]

Både (natur)vetenskapen och religionen grundar sig på några antaganden, axiom, som vi inte kan bevisa. I vetenskapens fall är det att universum styrs av ett antal naturlagar och att vi kan få kunskap om dessa genom empiriska studier, medan det i exempelvis i kristendomens fall är att det finns en gud och att Bibeln mer eller mindre är hans ord. Vetenskapen och religionen står och faller med sina respektive grundantaganden. Men där upphör också likheterna.

Vetenskapen är inte en lära, det är ett sätt att tänka och arbeta. Den har inte, och påstår sig inte ha, alla svar – men strävar efter att finna dem. Kännetecknande för vetenskapen är att man, om man upptäcker att något som man tidigare har trott visar sig vara fel, förkastar den gamla felaktiga idén. Vetenskapsmän kommer med påståenden om vår värld, testar dem, och om resultatet blir det man väntade sig så tror man sig ha rätt. Men man stannar inte där – resultaten måste kunna upprepas av andra forskare i oberoende försök, gång på gång, för att man skall betrakta dem som riktiga. Idéer och modeller som inte lyckas beskriva hur vår verklighet ser ut kastas bort. På så sätt bygger man ständigt vidare på sin beskrivning av världen. Målet är att inte behöva tro – att försäkra sig om att man har rätt, att man vet, genom att gång på gång testa sina antaganden och jämföra dem med verkligheten. Vetenskapen är på så sätt inte en tro, utan ett sökande efter kunskap. Att bygga sin verklighetsuppfattning på naturvetenskapen är därför heller inte att ha en tro, utan att uttrycka en vilja att slippa tro.

På så sätt är en ”tro på vetenskapen” motsatsen till religion. För religion handlar just om att tro på svar på frågor som inte kan besvaras, frågor som ligger utanför det området inom vilket vetenskapens verktyg är användbara. Och därför är inte heller vetenskapens sanningsanspråk detsamma som religionens; vetenskapen handlar om att veta, medan religionen handlar om att tro. Vetenskapen blir dag för dag mer och mer sann, eftersom det som inte är sant kastas bort, medan religionen alltid har samma sanningsvärde. Om det skulle visa sig att allt som vetenskapen hittills kommit fram till är fel så skulle man göra sig av med de gamla idéerna och anamma nya, som ligger närmare sanningen. Just det sättet att arbeta göra att det vetenskapliga tänkandet är det som tar oss allra närmast sanningen.

Jag förstår att en filosof kan välja att tvivla på att vetenskapens grundantaganden är riktiga. Och med sådant tvivel går det också att säga att vetenskapens sanningsanspråk är detsamma som religionens. Men jag anser ändå att det finns en stor skillnad. Den vetenskapliga metoden har rönt enorma framgångar – mediciner, satelliter, användandet av elektriciteten – och har modeller som på ett otroligt bra sätt beskriver vår värld så som vi uppfattar att den beter sig. Med dåligt valda axiom brukar man helt enkelt inte komma så långt. Om världen inte styrs av naturlagar så verkar den åtminstone göra det.

En ateistisk livssyn grundar sig ofta på en ”tro på vetenskapen”. Empiriska observationer säger till exempel att det inte är troligt att det finns en intervenerande gud; under 1800-talet rubbades den kristna kyrkans grundvalar när man upptäckte att skepp med missionärer förliste lika ofta som skepp utan, och det finns inga belägg för att Gud hör bön, det vill säga, att böner har någon effekt annat än den rent psykologiska. Det finns inom vetenskapen (i dagsläget) heller inte något behov av att postulera en gudoms existens – en gud skulle inte tillföra något till de vetenskapliga förklaringsmodellerna. (Allt detta kan förstås av den troende kristne avfärdas med att Guds vägar är outgrundliga.)

Att välja att inte tro på en gud är därför naturligt om man utgår från naturvetenskapen, för det finns ingenting som antyder att det borde finnas en sådan. Det går inte att bevisa att det inte finns en gud, men å andra sidan går det inte heller att bevisa att det inte finns en osynlig masslös påskhare på andra sidan Andromedagalaxen. Precis som med påskharen så är inte avsaknad av motbevis en anledning till att tro.

Och därmed är ateismen, eller åtminstone ateism som grundar sig på vetenskapen, inte en tro, utan en direkt följd av valet att inte tro.

Andra röster om SvD-artikeln eller ateism:
Blogge Bloggelito: Ateistisk kurs för Sverige
Ergo ateism: Vad är ateism?
Argumentum ad ignorantiam: Nihonshus ateism
Pete Blackwell: Atheism is not a religion

I Bibeln fångar Jesus vad som kan vara religionens kärna med orden ”saliga äro de som inte har sett men ändå tror” (Joh 20:29). Det resonemanget gäller definitivt inte inom vetenskapen. I våra dagar har James Randi kommenterat den skillnaden genom att säga att ”atheism is a religion like not collecting stamps is a hobby.”

Andra bloggar om: religion, ateism, svd, kristendom, filosofi, gud, vetenskap

Var inte rädd för mobilen

DN skriver idag om en dansk studie av mobiltelefonanvändare, i vilken forskarna konstaterar att det inte verkar finnas något samband mellan användet av mobiltelefon och cancer. Mer forskning kommer att göras på området, men det här är en omfattande studie som, tillsammans med annan forskning som gjorts, pekar på att vi lugnt kan fortsätta att ringa mobilt för 4 kr/minut.

Resultatet borde inte komma som någon överraskning. Mobiltelefoner använder sig av radiovågor vars våglängder ligger nära den strålning som används i en mikrovågsugn. Det är förvisso teoretiskt möjligt att dessa skulle kunna skada våra celler, men innan det hann hända skulle cellerna i området ha värmts upp av strålningen, precis som mat i en mikrovågsugn. Så länge som din tinning inte känns som en nytinad pan pizza kan du alltså vara lugn när du talar i din mobil.

Andra bloggar om: vetenskap, mobiltelefoni, medicin, hälsa

Spöken på Stockholms stadsmuseum

Stockholms stadsmuseum visar just nu en utställning med titeln Döden dö, där man berättar om Stockholms historia med fokus på avrättningar, mord, begravningar och spöken.

Det är illa att utställningen presenterar berättelser om olika spöken i staden – men låt gå, förhoppningsvis tas det inte på alltför stort allvar, och kanske kan det locka fram ett historieintresse bland Harry Potter-frälsta barn. Vad värre är, är det som SvD:s reporter Ingrid Persson idag rapporterar om under rubriken Död och andar på museet; igår hölls en stor seans på museet, ledd av Rosita Johansson, som på museets hemsida kallas ”certifierat medium”.

I artikeln kan man läsa att:

Enligt Hans Öjmyr, chef för museet publika avdelning, har medier deltagit i utformningen av Döden dö.
- Därför tyckte vi att besökarna skulle få ett tillfälle att vara med på en seans.

Stockholms stadsmuseum ger alltså gratis reklam till Rosita Johansson och hennes verksamhet. Inte bara i utställningen, som utformats efter vad så kallade medier (gissningsvis Johansson) sagt, utan också genom att upplåta sina lokaler till en av henne ledd seans. Vidare kommer ytterligare två seanser, ledda av Pehr Trollsveden – ”ett av Sveriges främsta medier” – hållas 22 och 23 november.

Om Rosita Johansson eller Pehr Trollsveden faktiskt hade förmågan att kommunicera med de döda så skulle det vara en vetenskaplig sensation. De skulle kunna tjäna miljontals kronor genom att exempelvis bevisa sina förmågor i James Randis Million Dollar Challenge, där en person som under kontrollerade former kan påvisa existensen av ett övernaturligt fenomen får en miljon dollar. Märkligt nog har ingen av de två tagit sig omaket att hämta ut prispengarna. Varför inte? Därför att deras verksamhet är en bluff. Faktum är att inget medium någonsin har lyckats bevisa sin påstådda förmåga att kommunicera med de döda. Jag upprepar: inget medium någonsin.

Så kallade medier använder sig vanligtvis av en teknik som kallas cold reading, som är ett sätt att fiska efter information från en person och få det att framstå som att man därmed vet saker som man bara kan ha fått kunskap om på övernaturlig väg. Att det är den tekniken som Rosita Johansson använder är uppenbart när man läser artikeln i SvD. Tidningens reporter verkar dock inte ha uppfattat det så:

Med växlande framgång försökte mediet Rosita Johansson förmedla kontakt mellan deltagare och deras döda släktingar och vänner.

”Med växlande framgång” antyder att Rosita Johansson faktiskt lyckades förmedla kontakt mellan de döda och de levande. Det kan vara en klumpig formulering, men om den faktiskt skall tolkas bokstavligt så innebär det att en av Sveriges största morgontidningar, liksom Stockholms stadsmuseum, påstår att det är möjligt att kommunicera med de döda, tvärtemot vad all accepterad forskning på området säger. Det är i sådana fall inte första gången SvD publicerar felaktiga påståenden och kallar dem för sanningar.

I Stockholms stadsmuseums kvalitetsgaranti står det att:

Om det uppstår klagomål på faktainnehåll, bemötande eller genomförande av programverksamhet, kommer vi att ta upp detta med berörda för att snarast rätta till problemet. [...] Inkomna klagomål kommer utan dröjsmål registreras med inkomstdatum, utredas och besvaras.

Jag önskar med detta blogginlägg klaga på faktainnehållet i museets verksamhet kring utställningen Döden dö, och har skickat en länk till inlägget till Stockholms stadsmuseum och Hans Öjmyr, samt till Ingrid Persson. Ser fram emot att klagomålet utan dröjsmål kommer att utredas och besvaras.

Andra bloggar om: vetenskap, pseudovetenskap, spöken, andar, stockholms stadsmuseum, stockholm, svd, media

Om klimatförändringar

Det har talats mycket i media om klimatförändringar de senaste veckorna, vilket också har uppmärksammats i bloggosfären.

Under rubrikerna Jag är en klimatskeptiker och Tokigheter från känd meteorolog på TV4 skriver Erik Laakso och Moderna Myter om att de är skeptiska till larmen om klimatförändringar. Det är bra! Det är farligt att utan vidare acceptera all information som kastas på en. Jag är själv inte helt övertygad om att alla varningar för växthuseffektens följder verkligen stämmer. Jordens klimat har varierat kraftigt under årmiljonerna – kanske är det vi ser nu bara en del av dessa naturliga variationer. I media hör man också att vi inte vet om den globala uppvärmningen orsakas av utsläpp, solen eller om det helt enkelt bara är något naturligt.

Men: så många av världens experter pekar på att klimatförändringar som en följd av global uppvärmning är någonting verkligt att jag inte tvivlar på att uppvärmningen, som tycks vara orsakad av våra utsläpp, är ett tryckande problem. I forskarvärlden, bland de människor som vet mest av alla om vår planets klimat, anser en stor majoritet att global uppvärmning kommer att leda till stora förändringar. Vi kan vara nästan säkra på att klimatet förändras och kommer att förändras på grund av att det blir varmare – vi vet bara inte i vilken utsträckning.

De två bloggarna lyckas inte övertyga mig om motsatsen. Deras argument håller inte, och utöver det bjuder de bägge också på några allvarliga tankefel. Till exempel skriver de: ”När det dessutom står meterologer [sic] i rutan och varnar för jordens undergång fast de inte ens förmår förutsäga de kommande 10 dagarna med trovärdighet så ökar min skepsis, ursäkta mig”, respektive ”Madeleine Westin-Berg har stora svårigheter att ens spå vädret rätt ett dygn framåt. Inte för hon är en dålig meteorolog utan för att vädermodellerna och antalet mätpunkter inte medger bättre prognoser. Att uttala sig om vädret 50 eller 100 år framåt i tiden blir ännu mer fel.”

Det är viktigt att förstå att klimatforskarna inte använder SMHI:s modeller för tredygnsprognoser för att förutspå hur klimatet på jorden kommer att se ut om hundra år. Kortsiktiga väderleksprognoser och långsiktiga klimatprognoser är två helt olika saker – skilda problem med vitt skilda parametrar. Väderleksprognosen försöker förutspå huruvida det kommer att regna i Uppsala på lördag eller ej. Klimatprognosen försöker se hur den globala medeltemperaturen kommer att förändras under det kommande århundradet. Det är inte samma sak - modellerna har oberoende av varandra olika omfång och begräsningar. Att påstå att man inte kan lita på klimatprognoserna eftersom att meteorologerna inte vet hur mycket det kommer att snöa om en vecka är helt enkelt fel. En mer befogad kritik mot TV4-meteorologen hade varit att poängtera att hon är meteorolog och inte klimatolog, det vill säga, att hennes specialområde är väder på kort sikt och inte klimat på lång sikt.

Moderna Myter gör ett litet mer djärvt påstående:
IPCC:s modeller, som politiker älskar att hänvisa till […]. IPCC:s dokument är full av motsägelser. Den vetenskapliga delen "Scientific Basis" säger t.ex. "The climate system is a coupled non-linear chaotic system, and therefore the long-term prediction of future climate states is not possible.", se länk sid 771.
Alltså förenklat "Det går inte att spå klimatet i framtiden". I den politiska delen av IPCC har alla tvivel rensats bort.

Det stämmer förvisso att IPCC säger att det inte går att förutspå klimat på lång sikt. Det som Moderna Myter helt tycks ha missat är dock meningen som följer direkt efter den han citerar: ”Rather the focus must be upon the prediction of the probability distribution of the system’s future possible states by the generation of ensembles of model solutions.” För även om man inte kan göra exakta förutsägelser så kan man säga en hel del om sannolikheten för olika scenarion, vilket är kunskap nog för att kunna dra en hel massa slutsatser om framtidens klimat. Den som är intresserad av den bakomliggande matematiken kan till att börja med läsa om kaosteori och sannolikhetsfördelningar (probability distributions).

Avslutningsvis vill jag tipsa om en bra sida för den som är intresserad av klimatforskning: RealClimate. Artiklarna där skrivs av aktiva klimatforskare, och man gör sitt bästa för att undvika att få in politiska aspekter på det hela. Ta en titt!

Andra bloggar om: klimatförändringar, global uppvärmning, klimat, växthuseffekten, vädret, miljö, vetenskap

Döden är inte slutet

Döden är inte slutet. Åtminstone inte för den lilla bakterien Deinococcus radiodurans. Den kan begravas i kärnkraftsavfall, stekas till döds i kraftig solljus, torkas ut och utsättas för strålningsdoser som är 1500 gånger starkare än vad en människa skulle dö av. Den kan vara helt och hållet död och dess DNA kan sprängas i tusentals bitar. Men dess historia tar inte slut där. När omgivningen blir lugnare tar nämligen den lilla döda bakterien och klistrar ihop sig själv igen – sätter ihop de splittrade bitarna som utgör dess DNA-strängar på exakt det sätt de en gång satt ihop på. Och börjar leva igen.

En forskningsgrupp har nu visat hur radiodurans lyckas återuppliva sig själv. Och med kunskapen om hur fungerande gener kan återskapas av söndertrasat DNA öppnar sig nya spännande möjligheter. Vad kommer framtidens bioingenjörer att kunna göra? Kanske reparera vilken skada som helst, skapa nytt liv eller återuppväcka de döda. Men minst lika fascinerande som tanken på tillämpningarna är själva kunskapen om återupplivandets mekanism. Vetskapen om att livet alltid finner ett sätt att kämpa vidare.

Att läsa nyheter som den här får mitt naturvetarhjärta att slå ett extra slag. Vetenskapen berättar för oss om hur vår värld hänger samman, hur atomer bildar stjärnor, bakterier, pyramider och människor. En del av vetenskapens berättelse talar om självreproducerande molekyler i ett kretslopp, om en drivkraft som inte ens kan besegras av sitt eget upphörande. Om något som är starkare än döden. Det får mig att le, förundras och med förvåning konstatera: sådant är livet.

Vidare läsning i Nature: Microbiology: Resurrecting a broken genome

Andra bloggar om: vetenskap, biologi, deinococcus radiodurans

Sagan om det allra första

Det var en gång ingenting. Det var inte ett tomt något, inte som ett rum som man tagit ut alla möbler ur, utan snarare en avsaknad av ett något - ett intet. Det fanns inget höger och inget vänster, varken upp eller ner och ingen var där för att titta på intigheten för att en dag berätta om den för sina barnbarn. Plötsligt, en helt vanlig dag, eller rättare sagt, en helt vanlig icke-dag, eftersom det inte fanns någon tid (ty även tiden är ett något), skedde en förändring ur detta lugnaste av status quon; från intet kom något. Riktningar bredde ut sig (framåt-bakåt, uppåt-neråt, åtsidan-åtandrasidan), tiden började gå och en het massa fyllde detta något och susade runt, provkörde de olika riktningarna, hängde med tiden framåt och levde loppan. I ett galet infall festade den heta massan till det lite extra genom att skicka ut mikrovågsstrålning.

En sisådär 13,7 miljarder år senare får två amerikanska forskare 2006 års Nobelpris i fysik för att ha bevisat Big Bang-teorin genom att mäta den ovan nämnda mikrovågsstrålningen. Därmed var också något annat bevisat: medicin, kemi, ekonomi, litteratur och fred i all ära – men Nobelpriset i fysik smäller högst! (Okej, den var dålig, men fysikern i mig kunde bara inte låta bli…)

Läs mer om pristagarna John Mather och George Smoot på nobelprize.org!

Andra bloggar om: vetenskap, fysik, big bang, nobelpriset

Om vad jag tror på

Igår kväll kommenterade någon min bloggpost Fel av SvD att vara objektiva:

Anonymous: Vilken klatschigt rödbrun mentalitet som uppvisas på den här hemsidan. De som har "fel" ska tvingas till tystnad. Media ska inte spegla båda sidor för då kan fel människor få komma till tals... Det räcker med att den av Överheten Sanktionerade Sanningen lärs ut till människor, t ex Darwinism, mångkulturalism och vad som är månadens smak för tillfället.

Anonymous kommentar är intressant på flera olika sätt. Jag tänkte därför här passa på att besvara det som han eller hon säger, och åtminstone i någon utsträckning förklara varför jag tycker och tror som jag gör.

Först, främst och viktigast: jag har aldrig sagt eller tänkt, och kommer aldrig att säga eller tänka, att ”de som har fel skall tvingas till tystnad”. Tvärtom har jag flera gånger talat om vikten av yttrandefrihet, och hur jag ser detta som en förutsättning för demokrati, på den här bloggen. Jag har aldrig sagt att de som inte förespråkar mångkulturalism skall tystas. Det jag har sagt är att jag själv inte tror att mångkulturalism är något negativt, och att jag och andra som håller med mig måste ta debatten med dem som inte håller med. Jag har aldrig sagt att media inte skall rapportera om människor som har nya idéer. Det jag däremot har sagt är att media skall tänka efter innan man rapporterar om saker som kan granskas vetenskapligt.

Därför tycker jag också att det var lika fel att SvD gav alternativmedicinaren Suzanne Schönström tio helsidor för att skriva om energimedicin som det skulle vara om de lät en representant från Flat Earth Society skriva om att jorden är platt. Precis som plattjordsällskapet hade Schönström helt enkelt fel – men i sin artikelserie presenterade hon, helt felaktigt, energimedicinen som något fantastiskt och fungerande.

Att energi- och kvantmedicin skulle fungera är ett otroligt kontroversiellt påstående – det går helt enkelt emot allt vad känd fysik, biologi, kemi och medicin säger. När sådana påståenden läggs fram måste man kräva dess förespråkare på lika starka – nej, starkare – bevis som de som finns för de teorier påståendet går emot. Och hittills har inte Schönström lagt fram så starka bevis för de idéer hon förespråkar att vi utan vidare kan slänga mänsklighetens samlade naturvetenskapliga kunskap i papperskorgen. Carl Sagan sade en gång att ”extraordinary claims require extraordinary evidence”. Jag håller med honom.

SvD har ett ansvar mot sina läsare att verka efter sina publicistiska principer. När de i frångick dem i fallet Schönström ansåg jag därför att det var fel. Däremot hade jag inte protesterat om artikelserien publicerats i alternativmedicinska tidningen 2000-Talets vetenskap. De som har fel skall få komma till tals om de så önskar, men en granskande tidning måste vara just granskande när någon kommer med ett påstående.

Jag står fast vid att darwinismen (eller – vilket vore mer korrekt – neodarwinismen) skall läras ut framför kreationismen eller andra konkurrerande idéer. Anledningen är enkel; neodarwinismen är inte, som Anonymous skriver, ”månadens smak för tillfället”. Teorin är resultatet av 200 års studier av djur, fossil och gener. Det är en av tidernas mest understödda vetenskapliga idéer. Vi kan inte strunta i att undervisa om summan av kunskapen från två århundraden av empirisk biologi bara för att några kristna fundamentalister säger att det inte stämmer med vad som står i Boken.

Varför tror jag då på vetenskapen? Varför är naturvetenskapens idéer bättre än energimedicin och kreationism?

Jag tror på vetenskapen därför att den verkar fungera. Vi kan idag förutspå månförmörkelser på Saturnus år 2525, se om ett foster bär på en ärftlig sjukdom, framställa läkemedelsmolekyler i laboratorium, skicka människor till andra himlakroppar, utvinna energi ur solljus, bygga fönster som tvättar sig själva och behandla tuberkulos. Det är den vetenskapliga metoden, kombinationen av empirism och rationellt tänkande, som låter oss göra de sakerna. Det är den vetenskapliga metoden – matematiker, datavetare, tekniker och fysikers gemensamma insatser – som har gett Anonymous möjlighet att sitta vid sin dator och via internet kommentera det som jag skrivit på min blogg. Jag tror på vetenskapen, helt enkelt därför att det är det mest framgångsrika redskap vi har för att se på vår omvärld. Jag tror på vetenskapen för att den ger oss kunskap:

Jag tror på vetenskapen för att jag inte vill tro.

Andra bloggar om: media, vetenskap, kreationism, alternativmedicin, svd

Forskning, hälsa och humor

Forskare vid Karolinska Institutet har visat att studenter som lider av tentastress får försämrat immunförsvar. Fögå förvånande kanske, men ändå värt att funderas över. Är utbildning viktigare än hälsa? Kan man skapa examinationsformer som inte leder till lika mycket stress? Eller är kunskapen om hur man ska hantera stress rentutav en viktig del av det man förväntas lära sig under en universitetsutbildning?

Det brukar sägas att ett gott skratt förlänger livet. För några år sedan utförde professor Richard Wiseman vid University of Hertfordshire ett försök för att avgöra vilket världens roligaste skämt var. Paradoxalt nog rör de mest livsförlängande av alla meningar döden. Hursomhelst tror sig Wiseman nu ha funnit upphovsmannen till detta roligaste av skämt.

Länkar till ämnena ovan hittade jag på Forskning&Framstegs blogg. Bloggförfattarna håller god koll på vad som händer inom vitt skilda vetenskapliga områden och länkar ofta till lite intressantare artiklar om forskning. Ta gärna en titt!

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, hälsa, medicin, humor, bloggar

Fel av SvD att vara objektiva

Idag presenterade SvD läsarkommentarer angående den artikelserie om energimedicin som jag skrev om häromdagen. Åtta av de elva kommentarerna förhåller sig positiva till serien och alternativmedicinen. Tidningen har också intervjuat Staffan Yngve, skeptisk docent i teoretisk fysik vid Uppsala Universitet och Christina Doctare, läkare, riksdagskandidat för kd och alternativmedicinare. Intervjun med Yngve finns på SvD:s hemsida.

SvD:s val att låta både en förespråkare och en skeptiker komma till tals angående energimedicinen kan förstås verka klokt – genom att visa upp båda sidorna på ett objektivt sätt låter man läsaren själv bilda sig en uppfattning. I god samhällsvetenskaplig anda presenterar man olika åsikter om ämnet.

Problemet är bara att medicin inte är en samhällsvetenskap. Det finns inte, som ofta är fallet inom samhällsvetenskap och humaniora, mer än en sanning – och i det här fallet är sanningen den är att energimedicinen bygger på bluffar och missförstånd. Att SvD förhåller sig objektiva och framställer de båda sidorna som lika trovärdiga (nåja – förespråkarna får 5 helsidesuppslag och skeptikern en enda vänstermarginal) är kort och gott fel.

Samma problem finner man ofta i medias behandling av kreationism och intelligent design. Ofta kan man läsa att förespråkarna för intelligent design säger att det finns stora brister i evolutionsteorin och att den bör skrotas till förmån för ID. Ofta får de stå oemotsagda i nyhetsrapporteringen. Den lilla detalj som media glömmer att berätta om är att evolutionsteorin är oerhört väl genomarbetade och har en enorm hög med bevis som stöd, medan det inte finns ett enda hållbart bevis för intelligent design.

Objektiv nyhetsrapportering är förvisso en dygd. Men om bara den ena sidan har rätt – hur skall journalisten handla då? Skall man låta lögner och sanning presenteras som lika mycket värda, sida vid sida? Eller skall man slå ett slag för rationellt tänkande, empiri och sunt förnuft och påpeka vad som egentligen är sant? SvD har, i objektivitetens namn, valt lögnens väg.

Andra bloggar om: media, svd, medicin, alternativmedicin, intelligent design, kreationism
Uppdatering 17:18: rättade till ett stavfel

Lögner och förvirring i SvD

Sveriges trevligaste morgontidning har initialerna SvD, och bjuder allt som oftast på något läsvärt till morgonkaffet. Deras understreckare brukar vara en särskilt stor behållning (med Grekerna gjorde geometrin vacker som min augustifavorit). På Idag-sidorna skriver man om människans inre på något slags modernt finn-dig-själv-vis. Ibland är resultatet riktigt intressant, men stundtals är det inget annat än katastrof. Dagens Datorn spårar näringsbrist fick mig att sätta kaffet i halsen.

Först och främst; låt mig påminna om det SvD kallar sitt publicistiska uppdrag, saxat direkt från deras hemsida:
Svenska Dagbladets journalistiska verksamhet […] syftar till att informera, upplysa, kritiskt granska och att driva opinion.
[…] Redaktionen arbetar självständigt och oberoende av politiska, religiösa, kommersiella eller enskilda intressen. Publicistisk oavhängighet är det fundament på vilket tidningen bygger sin trovärdighet. Ingen utomstående organisation eller enskild kan utöva inflytande över tidningens innehåll eller redigering. […]

I en fyra artiklar lång serie, med titeln Energimedicin, skriver frilansjournalisten Suzanne Schönström om ”alternativmetodernas möte med vetenskapen”. De tre första delarna heter Våra kroppar är levande nätverk, Dags för helhetssyn inom vården och Datorn spårar näringsbrist. Morgondagens artikel har rubriken Shiatsuterapeuten tror på människor – inte maskiner.

Artiklarna talar om bioenergifält, akupunktur, shiatsu, chakran, ”obalans i kroppen på elektromagnetisk nivå”, biomagnetism, levande matriser och kvantfysiska resonemang inom medicin. Det låter spännande; författaren använder stora ord och talar om hur medicinen är på väg att förändras.

Problemet är bara att alltihopa är struntsnack.

Även en snabb kritisk granskning av de ämnen artiklarna handlar om visar att det rör sig om förvirring, bluff och båg. Den som inte redan vid åsynen av ord som ”levande matriser” och ”biomagnetism” slänger tidningen i papperskorgen bör ta sig en titt på Föreningen Vetenskap och Folkbildnings länkarkiv (punkt 60: medicin, alternativmedicin) – en utmärkt plats att börja en granskning av det artikelserien handlar om på.

Artikelseriens författare, Suzanne Schönström, är inte bara frilansjournalist. Hon är också författare, shiatsuterapeut och akupunktör. Schönström är en av Sveriges livligaste informatörer och förespråkare för alternativmedicin och har gett kurser och skrivit böcker om ämnet.

Jämför SvD:s publicistiska uppdrag ovan med de faktum att
1) en kritisk granskning visar att de teorier som presenteras i artiklarna inte håller
2) författaren har ett uppenbart kommersiellt och enskilt intresse av att alternativmedicinen framstår i god dager

Det är sant att folk blir botade av alternativmedicin. Det beror på något som kallas placeboeffekten – patienten tror (något förenklat) att hon skall bli botad och blir därför det. Sant är också att alternativmedicinen är en mångmiljonindustri och att oskyldiga sjuka människor luras av sådana som Suzanne Schönström. Vi har bara en kropp, och den kommer förr eller senare ofrånkomligen att bli sjuk. Om det finns tillgängligt är det oerhört viktigt att vi då använder oss av medicinska metoder som har faktiska positiva effekter, skilda från placeboeffekten. Artikelseriens sista rubrik (Shiatsuterapeuten tror på människor – inte maskiner) belyser hela alternativmedicinens stora tankefel; läkekonst och medicin måste handla om vetande och inte om tro. När SvD låter Schönström härja oemotsagd på Idag-sidorna går man inte bara emot sin publicistiska idé utan gör också sina läsare en stor björntjänst. Vår hälsa är alldeles för viktigt för att kompromissas med.

Tidigare på bloggen: Miljöpartiets tro på häxdoktorer

Andra bloggar om: media, svd, medicin, alternativmedicin, komplementärmedicin, vetenskap

Nio blir åtta

Jag tar tillbaka allt jag tidigare sagt. Eller åtminstone i någon mening det jag sade under rubriken Solsystemet får tre nya planeter. Internationella astronomförbundet beslutade, till skillnad från vad som förväntades, att beröva Pluto dess planetstatus.

Betyder det här att vi kan glömma bort Pluto nu? Nej, knappast. Dvärgen kommer fortfarande vara föremål för forskning, amatörastronomers beundran och frontfigur i en ny grupp av dvärgplaneter. Den enda skillnaden blir att ramsorna för att komma ihåg planeternas namn blir lite enklare...

Andra bloggar om: planeter, astronomi, pluto

Politik och vetenskap: ett gemensamt förflutet

Politik och naturvetenskap kan tyckas vara två vitt skilda områden. Det är dock inte nödvändigtvis sant – sett ur ett idéhistoriskt perspektiv har de två ämnena ett tätt hoptvinnat förflutet. Det här är berättelsen om de politiska idéerna som födde vetenskap, och vetenskapen som födde politiska idéer.

Under 1700-talets slut och 1800-talets första hälft gjordes stora framsteg inom geologin. Man hade börjat ifrågasätta den bibliska skapelseberättelsen och den bibliska kronologi som gjorde gällande att jorden var dryga 6000 år gammal. Fossila fynd, observationer av pågående geologiska processer och berglagren gjorde att man tvingades dra slutsatsen att jorden var långt mycket äldre än så.

Studierna av berglagren visade att jorden hade genomgått stora förändringar under årtusendenas lopp – arter hade dött ut, hav hade blivit land och landmassorna hade kastats omkring. Den brittiske geologen Charles Lyell (1797-1875) var förgrundsfigur för den så kallade uniformismen – en idé som sade att jordens utveckling skedde långsamt och steg för steg. Den största konkurrerande teorin stod Georges Cuvier (1769-1832) för med sin katastrofism; Cuvier ansåg att stora naturkatastrofer hade skapat de geologiska förändringarna och lett till arters utdöende. Han hade ett slags syndaflodstänkande som självklart var en produkt av den tid han levde i.

Under 1700-talet hade liberalismens idéer så sakteliga börjat ta form. Utvecklingen av samhället skulle gå stegvis och långsamt framåt – precis som jordens utveckling, så som uniformismen beskrev den. När Karl Marx sedan utarbetade sin kommunism tog han istället intryck av Cuviers katastrofteori och ansåg att samhället skulle ombildas i stora omstörtande resningar – i revolutioner. De båda ideologiernas tankar om hur samhället skulle förändras bär därmed faktiskt spår av det nittonde århundrades geologiska diskussioner.

Utvecklingslärans fader – Charles Darwin (1809-1882) – växte upp omgiven av de liberala idéer som talade om långsam utveckling och konkurrens som en framgångsfaktor. Just de tankarna skulle komma att påverka honom när han utvecklade evolutionsteorin. Enligt Darwin var varje alltför talrik generation av en djurart ställd inför en kamp på liv och död – de individer som överlevde i en given situation var de som var bäst anpassade till denna. Dessa skulle få mer avkomma än de som dog, och på så sätt skulle de fördelaktiga anlagen leva vidare medan de svagare skulle sorteras bort. Denna konkurrens är känd som det naturliga urvalet.

Darwins idéer skulle så småningom komma att vinna mycket mark. Samtidens tänkare tog stort intryck av hans teorier och både vänster- och högerorienterade debattörer skulle använda evolutionsläran och dess tankesätt som stöd för sin politik. Karl Marx själv lär vid ett tillfälle ha kontaktat Darwin eftersom han ansåg att deras respektive idéer hade så mycket gemensamt. Inviten accepterades aldrig av Darwin.

Evolutionsläran skulle också komma att misstolkas i socialdarwinismen, som tillsammans med de nationalistiska idéerna efterhand ledde till världskrig.

Idag är Charles Darwin åter aktuell inom politiken. I främst USA försöker kristna fundamentalister få tillbaka den bibliska skapelseberättelsen, i form av kreationism, till biologiundervisningen i landets skolor. De talar om intelligent design och en jord som är 6000 år gammal. Att de idéer de framför motbevisades redan för 150 år sedan tycks inte bekomma dem…

Andra bloggar om: vetenskap, politik, historia, evolution, liberalism, marxism

Solsystemet får tre nya planeter

Dåliga nyheter för alla skolbarn! Ni kan glömma de gamla ramsor ni använt för att komma ihåg solsystemets nio planeter - från och med torsdag kan de nämligen vara tolv till antalet.

The International Astronomical Union diskuterar en ny definition av vad som skall kallas planet. Anledningen till detta är att astronomer i årtioende har bråkat om huruvida Pluto är en planet eller ej. Minstingen bland de nio är nämligen något av en outsider; Pluto ligger långt bort, är liten, består av is (istället för sten och gas, som de övriga) och har en konstig omloppsbana kring solen. Enligt den nya definitionen räknas Pluto som en planet - men isdvärgen tas upp i planetgemenskapen i sällskap med ytterligare tre objekt i vårt solsystem:

-Ceres: känd som den största asteroiden.
-Charon: Plutos i stort sett jämnstora måne.
-UB313: ett objekt som utanför Pluto och är något större än sagda planet. Har smeknamnet "Xena".

Bilden nedan, som föreställer solsystemet med de tre nya planeterna, kommer från Bad Astronomy, som har ett intressant inlägg om de nya planeterna:


Andra bloggar om: astronomi, planeter, pluto

Om det allra minsta

Den gamla grekiska staden Abdera var inte en plats där man skulle förvänta sig att en av vetenskapens stora berättelser skulle ta sin början. Det sades att luften i staden fördummade dess befolkning - de var vida berömda för sin enfald.

Men för en sisådär 2400 år sedan lade Demokritos från Abdera fram idén om atomer. Han beskrev sina atomos som de mest grundläggande byggstenar som vår värld består av. Ordet atom betyder odelbar, vilket förstås speglar Demokritos tankar om de här byggstenarna. Hans idéer skulle så småningom komma att glömmas bort - till förmån för Aristoteles idé om de fem elementen.

På 17- och 1800-talet hade naturvetenskapen mognat så pass mycket att man var redo att på allvar ta itu med frågan om vad allting egentligen bestod av. Experiment kom att visa att den materia vi ser omkring oss består av små submikroskopiska partiklar som motsvarar grundämnena i det periodiska systemet. Någon av de vetenskapsmän som gjorde den här upptäckten måste ha haft koll på sina gamla greker - partiklarna döptes nämligen till atomer. Det fanns bara ett problem. Atomen var inte odelbar - något som världen skulle få känna konsekvenserna av genom den fruktansvärda atombomben.

I början av 1900-talet hade Ernest Rutherford och andra kommit fram till att atomen består av negativt laddade elektroner som cirklar kring en positivt ladda atomkärna, bestående av protoner och neutroner. Sedan dess har fysiker kunnat visa att dessa i sin tur består av ännu mindre delar.

Jakten på världens minsta beståndsdelar fortsätter. I dagsläget är partikelfysikens oerhört framgångsrika standardmodell den bästa beskrivningen av vad som finns omkring oss. Där beskrivs elektroner, kvarkar och andra partiklar som små punktformiga föremål. Men kanske slutar det inte där.

Ett av de mesta spännande områdena inom fysiken just nu är strängteorin. Där hävdar man att allting består av små små vibrerande strängar. Och inte nog med det. Strängteorin säger dessutom att vår värld inte består av tre rumsdimensioner (upp-ner, vänster-höger, framåt-bakåt) utan av hela tio stycken. Om den förutsägelsen är rätt finns det alltså, förutom de sex bekanta, ytterligare fjorton riktningar att röra sig i . Visserligen tror man att de här extra dimensionerna är antingen så små att vi inte märker dem - eller helt enkelt gömda någonannanstans - men de konsekvenser nyttjandet av extra dimensioner skulle kunna få lockar ändå fantasin att skena iväg.

Om man levde i en tvådimensionella värld så skulle saker se annorlunda ut. Det skulle vara som att bo på ett papper där man bara kan gå i riktningarna höger-vänster och framåt-bakåt. Man skulle alltså inte kunna rör sig i, eller ens föreställa sig, den tredje dimensionen - den med riktningen uppåt-nedåt. Men om man plötsligt fick tillgång till den tredje dimensionen skulle man kunna ta sig över hinder som förut varit omöjliga eller mycket svåra att passera. Till exempel skulle en varelse i en tvådimensionell värld inte kunna passera en mur som låg i dess väg, om den inte gick runt muren, men en varelse som rör sig i tre dimensioner kan utan några större problem helt enkelt klättra över sagda mur. Skulle vi kunna använda strängteorins extra dimensioner till något liknande? Med största sannolikhet inte, men tanken svindlar. Dagens fysik är riktig science fiction.

Har människan landat på månen?

Den 1:a april för några år sedan körde Kanal 5 en dokumentär (?) som påstod att NASA fejkade månlandningarna på 1960- och 70-talet. Teorin har sedan dess fått löjligt stort fotfäste – både här i Sverige och på många andra håll. Jag säger löjligt, eftersom idéerna helt saknar verklighetsförankring.

USA:s regering har ljugit förut, och vi vill gärna misstro det stora landet i väst. Dessutom har konspirationer varit rejält på modet sedan mitten av 90-talet (Arkiv X och Dan Brown, någon?). Häromkvällen pratade jag med en god vän i telefon, som uttryckte sitt tvivel om månlandningarnas äkthet. Hon hade svårt att tänka sig att man kunde ha lyckats med något sådant.

Fråga: Har människan landat på månen?
Det korta svaret: Ja.
Det lite längre svaret: Ja, och det finns många som har skrivit riktigt bra texter om varför konspirationsteoretikerna har fel. Phil Plait’s Bad Astronomy borde vara obligatorisk läsning i gymnasieskolan, och The Moon Hoax Debate och Clavius Moon Base är också riktigt läsvärda.

Våren 2004 blev jag ganska irriterad när vänsterpartisten Lars-Olov Tillman lämnade in ett medborgarförslag till Gagnefs kommun, som sade att kommunen bör bidra till att "ta bort felaktiga uppgifter om den första så kallade månlandningen från skolböckerna". I förslaget påstod Tillman att bilderna från denna är inspelade i en studio i London. Vidare hävdade han att Henry Kissinger (CIA-chef under Nixons tid som president) och andra ansvariga erkänt att så är fallet.

Förslaget är ett av tidernas bästa exempel på hur illa det kan gå om man inte känner till vikten av källkritik. Tillman hämtade sina uppgifter från William Karels ”dokumentär” Kubrick, Nixon, and the Man on the Moon - en parodi på dokumentärer om konspirationer, där intervjuoffer luras och skådespelare spelar vittnen. Intervjuerna med Donald Rumsfeld och Henry Kissinger som används i filmen kommer från dokumentären All the President's Men, och har helt tagits ur sitt sammanhang, för att få det att se ut som om de pratar om en låtsad månlandning. Karel avsåg med dokumentären, som på originalspråket franska heter Opération Lune, visa hur arkivmaterial, media och fiktiva dokument kan användas för att visa nästan vad som helst. För att ytterligare understryka detta ansträngde han sig inte ens för att göra en alltigenom trovärdig film (ett exempel är att ett filmklipp som påstås vara från Grönland innehåller ett helt gäng pingviner – trots att det inte finns några (vilda) pingviner norr om ekvatorn). Kan man månne dra några paralleller mellan Tillmans okritiska inställning till det han serverades på TV och politiken valåret 2006? Oh, ja.

Varför har människor så svårt att tro att den kreativa empiriska människan, det djur som byggde pyramiderna, botar sjukdomar och uppfinner bomber kraftiga nog att förstöra hela vår planet, inte kan lyckas ta sig till månen, när man utan vidare accepterar astrologi, homeopati och besök av utomjordingar?

Miljöpartiets tro på häxdoktorer

I helgen fastställde miljöpartiet sitt valmanifest med hårdare EU-motstånd och krafttag mot lönediskriminering mot kvinnor. Man vill också införa lågstrålningszoner för elöverkänsliga.

Ulf Flodin, överläkare från Linköping, var enligt Svenska Dagbladet en av dem som talade emot förslaget om lågstrålningszonerna. Han påstod att det inte finns något bevisat samband mellan strålning och elöverkänslighet, och sade att ”[miljöpartiets] politik kan inte bygga på en rädsla utan på kunskap. Annars visar vi förakt för vetenskapen.”

Per Gahrton, sociolog, författare och tidigare språkrör för partiet, kontrade med att säga att han inte visste om elöverkänslighet fanns, men att ”i den gröna rörelsen har vi en grundläggande skepsis mot forskarsamhället. Framför allt litar vi alltid på folks egna upplevelser.”

Ungefär här bör varningslampor blinka ilsket rött och ett tjutande alarm väcka sömniga väljare. Vad är det Gahrton säger egentligen? Översatt till lite mer pragmatisk svenska: ”Om tant Hulda, 54, tror att hennes hudbesvär orsakas av datamaskinen i hennes hem så ska vi tro på henne och inte på läkare, forskare och psykologer som säger att så inte alls är fallet."

Det finns inga bevis för att de symptom som elöverkänsliga upplever (hudproblem, allmän trötthet, yrsel, med mera) har någonting att göra med överkänslighet mot elektromagnetiska fält (EMF). Faktum är att besvären tycks vara psykosomatiska – orsakade av den elöverkänsliges tro på sin elöverkänslighet. Den medicinska fakulteten vid Uppsala Universitet har en sida om elöverkänslighet där man skriver att:

”Man har under åren genomfört flera så kallade dubbelblinda provokationstester (undersökningar där varken försöksledare eller försöksperson känt till om det förelegat någon exponering för EMF) i syfte att påvisa ett samband mellan exponering för EMF och allmänna hälsoeffekter, utan att kunna fastställa ett sådant samband. Däremot är det klart visat, i en undersökning från institutionen för tillämpad psykologi vid Uppsala Universitet att om man vet om att man är exponerad så får man besvär, men om exponeringen sker blint (d. v. s. om man inte vet om exponeringen är av eller på) får man besvär lika ofta när man utsätts för EMF som när dessa fält är avslagna.” (min kursiv)

En av de viktigaste frågorna på miljöpartiets agenda valåret 2006 är alltså att samhället skall anpassas efter ett inbillat problem. Det kan tyckas illa nog; men man slutar inte där. Man varnar också för farlig strålning från 3G-master och jobbar för statligt stöd till homeopati – ytterligare två frågor med mycket tveksam vetenskaplig uppbackning som man driver i valrörelsen. Jesper Jerkerts artikel Miljöpartiet och vetenskapen (Folkvett, nr 2/2005) kartlägger sådana pseudovetenskapliga punkter i miljöpartiets partiprogram, och är riktigt skrämmande läsning.

Tyvärr så sprider sig det pseudovetenskapliga tänkande och tron på alternativmedicin (homeopati, healing och liknande) i allt större utsträckning i samhället, även utanför miljöpartiet. Ett exempel som kan nämnas är att Stockholms landsting jobbar just nu för att få in mer alternativmedicin i den vanliga sjukvården.

Staten skall inte stödja användandet av medicin som inte fungerar - medicin som är bluff och båg. Samhället skall inte anpassas efter en handfull individers inbillade sjukdom. Framtidens Sverige måste byggas på kunskap och fakta, inte hemmasnickrade spökförklaringar och vilda fantasier.

Att få upp miljöfrågorna på den politiska debatten är av yttersta vikt. En gång i tiden var det miljöpartiets mål. I dag tycks de ha glömt dem. Inbillade sjukdomar är tydligen viktigare…

Nära grannar, avlägsna grannar

Jag hade svårt att somna igår. Vet inte riktigt vad det berodde på - onda andar, väckarklockans enerverande tickande eller det faktum att jag fick för mig att dricka tre koppar espresso innan jag gick och lade mig. Klockan kvart i tre hade jag tröttnat på att ligga och titta upp i taket, och kikade därför ut genom fönstret. Det fanns inte ett moln på himlen. Titta i taket eller titta på stjärnor? Det var ett lätt beslut. Jag drog på mig långkalsongerna (det var tio minusgrader ute) och stövlade ut i vinternatten med fältkikaren i högsta hugg.

Såg Mars gå ner vid horisonten i nordväst. Halvmånen låg alldeles under stjärnhopen Plejaderna i västnordväst. Saturnus stod ganska högt i sydväst. Trodde mig kunna urskilja ringarna, men det kan ha varit inbillning. Alldeles väst om Saturnus upptäckte jag något som först framträdde som en ganska stor dimmig prick. Allt eftersom min syn förbättrades framträdde stjärnor ur pricken. Det visade sig vara en stjärnhop. I efterhand kunde jag genom att titta på kartor konstatera att Saturnus granne gick under beteckningen M44.

M44 är det fyrtiofjärde objektet i den så kallade Messierkatalogen. Katalogen skapades av den franske astronomen Charles Messier 1774, och innehåller 110 nebulosor, galaxer och stjärnhopar. Så gott som alla kan ses med en vanlig fältkikare om förutsättningarna är de rätta. Många är dessutom riktigt vackra, vilket gjort Messierobjekten till några av amatörastronomernas favoritobjekt på himlen. Det är lätt att förstå varför.

Att hitta alla 110 Messierobjekt är många nybörjarastronomers mål. Själv har jag inte sett mer än tre stycken...

Historien om Messierkatalogen kommer dock inte till sin fulla rätt förrän man hört anledningen till att Charles Messier sammanställde den; Messier var kometjägare, och blev irriterad av att finna suddiga objekt på stjärnhimlen som inte var kometer. För att underlätta för sig själv och andra likasinnade gjorde han en lista över sådana objekt, så att han skulle kunna leta kometer utan att bli vilseledd av nebulosor och annat ointressant. Därmed gjorde han också en amatörastronomisk kulturgärning utan like, och skrev för alltid in sitt namn i historien.
Man kanske skulle ta och skriva en lista över saker som irriterar en?

Den verkliga utmaningen

Lördagen den femte februari i år hade jag det stora nöjet att närvara vid ett föredrag av 1996 års Nobelpristagare i kemi - sir Harold W. Kroto. Kroto fick Nobelpriset för att ha upptäckt fullerenerna, eller närmare bestämt, den berömda kol-60-bollen. Upptäckten var revolutionerande, och idag står modeller av kolbollen att finna i så gott som varenda kemiklassrum över hela världen.

Föredraget handlade dels om fullerener, och den ur dem sprungna nanotekniken, men också om vetenskapens framtid, och allmänhetens bild av vetenskapsmän. Kroto beklagade sig över den bild av en åldrad Einstein som så många tror är representativ för hur vetenskapsmän ser ut. När en brittisk dagstidning gjorde ett reportage om Kroto hade de - istället för ett foto på honom - en tecknad bild av en förvirrad kemist med håret ståendes på ända. En av hans studenter satte upp bilden på en anslagstavla med kommentaren "nice picture, Harry." Krotos reaktion: "I made him work one year longer for his PhD."

Efter föredraget fick jag tillfälle till en kort pratstund med sir Kroto. Den gamle kemisten (vars hår stod lätt på ända) sade några ord som gjorde djupt intryck på mig: "To solve the problems, you must find the problems." Vår värld skulle må bättre om fler tog den lärdomen till sig.

Först och främst; innan man försöker lösa ett problem måste man veta att det överhuvudtaget finns. Läroböcker i naturvetenskap på gymnasienivå framställer av någon outgrundlig anledning de ämnen de tar upp som i stort sett färdigutforskade. Det är helt fel, och jag tror att det bidrar till att färre söker sig vidare till naturvetenskapliga högskoleutbildningar. Det finns otroligt mycket kvar att utforska inom vetenskapen, men få vet om det.

Men Krotos visdom gäller inte bara inom naturvetenskapen. TV4, eller kanske någon av deras dotterkanaler, har de senaste åren sänt ett program med titeln Andarnas makt. I ett avsnitt söker ett danskt par, småbarnsföräldrar, hjälp av en andeutdrivare. Anledning? "När vi vaknar på morgonen så är lampor tända som inte var det när vi gick och la oss. Och badrummet luktar mögel." Som alla vet så är särskilt det senare ett tydligt tecken på att onda andar finns i huset. Och att barn, halvvakna eller sömngåendes, skulle kunna tända lampor har ju ingen hört talas om. Innan man försöker lösa sitt problem bör man nog tänka över om det verkligen är ett problem...

På tisdag kommer årets Nobelpristagare till Uppsala Universitet. Själv ska jag dit, om inte annat för att se om de ser ut som Einstein:

Den första dinosaurien

Ett litet lästips: en helt fantastisk historia är den om 1800-talets jakt på dinosaurier.

Jakten startade 1812 med en ung flicka vid namn Mary Anning. Vid klipporna i närheten av den lilla engelska kustbyn Lyme Regis fann hon skelettet efter en havslevande jätteöda - ichthyosaurus. Hennes fynd skulle sätta igång den stora jakten på urtidsödlorna, och därmed helt förändra sättet på vilket människan såg på sin omvärld. Gömt bland de gamla benen fanns nämligen svar på frågor man inte ens visste att man behövde ställa - frågor om livets uppkomst och utveckling. Som ett resultat av paleontologins intåg skulle kyrkans roll i samhället komma att förändras och för alltid (?) försvagas.

Hela den fascinerande historien, om fantastiska upptäcker, vetenskaplig rivalitet och otroliga människoöden, berättas i boken Dinosauriejägarna, av Deborah Cadbury. Rekommenderas varmt!

Om riktiga män, stora byggen och färder till månen

I Kina finns det ett ordspråk som säger någonting i stil med att "du är inte en riktig man om du inte har klättrat på kinesiska muren." Enligt den definitionen är jag lång ifrån en riktig man. Men å andra sidan - som en kursare uttryckte det häromdagen - alla män är till hälften kvinnor. I alla fall om man tittar på våra kromosomer...

Kinesiska muren är, förutom ett fantastiskt byggnadsverk i en otroligt vacker miljö, föremål för en långlivad myt. Det sägs ofta att det är det enda byggnadsverk som kan ses från månen. Något som är helt fel på alla möjliga sätt.

Den stora muren byggdes under Mingdynastin, och är mäktiga 6350 km lång. Det motsvarar ungefär en sjättedel av jordens omkrets vid ekvatorn. Och visst skulle man kunna tro att någonting av den storleken utan några som helst problem borde gå att se från vår närmsta rymdgranne. Det finns bara en hake - även om muren är tusentals kilometer lång så är den bara ett par meter bred.

Med grundläggande gymnasiematematik kan man visa det orimliga i påståendet att muren skulle vara synlig från månen. Vår måne ligger 384 000 km bort (ett nog så stort avstånd kan tyckas, men inte mer än ett stenkast bort i astronomiska sammanhang). Om muren antas vara 10 m bred kan man med hjälp av två likformiga trianglar visa att muren sedd från månen är lika bred som ett 1 mm brett knappnålshuvud sett på 38 km avstånd (prova att räkna själv!). Som en kuriositet kan nämnas att det är sällan man här på jorden har så god sikt att man skulle kunna försöka se sagda knappnålshuvud. När väderleksprognosen säger att det är god sikt ute kan man se 10-30 km, förutsatt att man inte har berg, skog eller en kinesisk mur i vägen.

Det faktum att muren inte kan ses från månen förringar förstås inte dess storhet. Alla 1300-talsmurar som är längre än 6000 km värda att beundras - i alla fall i mina ögon. Och den som gillar fantastiska myter behöver inte förtvivla. Det finns gott om andra berättelser om muren - som den att arbetare som dog under byggande av muren begravdes i dess innandömen - som kan stilla sensationslystna sinnen...

100 år och 6 dar

Idag är det 100 år och 6 dagar sedan Einstein publicerade tidernas i särklass mest kända formel. E=mc². Energi är lika med massa gånger ljusfarten i kvadrat. Men vad säger den egentligen?

För att citera Albert själv: "It followed from the special theory of relativity that mass and energy are both but different manifestations of the same thing - a somewhat unfamiliar conception for the average mind. Furthermore, the equation E is equal to m c-squared, in which energy is put equal to mass, multiplied by the square of the velocity of light, showed that very small amounts of mass may be converted into a very large amount of energy and vice versa."

Liten massa blir stor energi. Tror inte att Einstein ens i sin vildaste fantasi skulle ha kunnat föreställa sig vilka konsekvenser hans arbete skulle komma att ha för världen, när han satt där vid sitt skrivbord på patentverket. Det skulle nämligen leda fram till atombomben.

Einstein själv skrev under andra världskriget ett brev till USA:s president, som sade att atombomben måste konstrueras. Han fruktade nämligen att Hitler höll på att utveckla bomben. Med den skulle nazisterna lätt kunna vinna kriget. Så blev det nu inte - men amerikanerna färdigställde ändå den bomb som skulle komma att kallas det slutgiltiga vapnet. Inte av rädsla för Tyskland, utan för att man visste att det var nödvändigt inför framtiden. När bomben föll över Hiroshima och Nagasaki var Einstein en av många som fördömde den.

Men samtidigt som atombomben hotar att förstöra allt levande så är den till syvende och sist en försäkran om fred. Dess blotta existens omöjliggjorde ett krig mellan USA och Sovjetunionen. Än idag är den en livförsäkring för mänskligheten. Krig mellan stormakter finns helt enkelt inte längre på kartan - följderna skulle vara alldeles för stora. Det mest fruktansvärda vapnet någonsin har ironiskt nog betytt mer för världsfreden än för krigen.

För övrigt kan jag inte låta bli att le för mig själv och tänka på gamle Albert varje gång jag går in genom de självöppnande ytterdörrarna vid Ångströmlaboratoriets huvudentré. De bygger ju på den fotoelektriska effekt som gav Einstein hans Nobelpris...

Om snöflingors form

Appropå väder: Det brukar sägas att det inte finns två snöflingor som har samma form.

Det är fel. Det är ett typexempel på en liten "faktasnutt", en modern myt som vi hör och tar för att vara sann utan att för ett ögonblick ifrågasätta dess sanningsvärde. Tänk efter. Hur många snöflingor faller på din gräsmatta varje gång det snöar? Hur ofta snöar det? Hur många gräsmattor finns det på vår jord? I hur många årmiljoner har det snöat på dem? Det har genom tiderna funnits massvis med snöflingor som varit lika.

När jag ändå pratar om snö så... Eskimåer har inte hundra olika ord för det.

Siffror, formler, nederbörd

Det har snöat idag. Temperaturen har legat kring nollstrecket, vinden har varit svag och nordlig. Ganska tråkigt väder. Men fint med snöflingor som dansar kring lamporna i granen utanför fönstret.

Vädret är vårt kanske vanligaste samtalsområde och någonting som i allra högsta grad styr och påverkar våra liv. Vi är beroende av att veta hur vädret skall bli, eftersom det säger oss allt från hur hög elräkningen kommer att bli, till hur väl kommunikationerna kommer att fungera och hur vi bör klä oss. Vårt väder är avgörande för hur årets skördar blir, och hur stor glassförsäljningen blir i sommar. Men hur kan man veta hur vädret kommer se ut imorgon?

Ett av de första försöken att matematiskt beräkna hur vädret skulle förändras gjordes av britten Lewis F. Richardson, som 1910 med hjälp av väderobservationer från Centraleuropa försökte förutsäga vädret tre timmar framåt. Beräkningarna tog honom fem år att utföra, och resultatet var allt annat än lyckat. Richardsons beräkningar förutspådde vindhastigheter på flera hundra meter per sekund – i motsatt riktning till den uppmätta.

En 24-timmarsprognos idag kräver cirka sju miljarder multiplikationer, divisioner och additioner. Dagens meteorologer har dock betydligt bättre förutsättningar än Richardson – till sin hjälp har de enorma mängder datorkraft i form av otaliga superdatorer. De numeriska prognoser som dessa gör ligger till stor del till grund för de detaljerade väderprognoser vi ser i press, radio, TV och på internet.

För att göra en väderleksprognos måste man ha information om hur vädret ser ut i ett större område. Ett stort antal väderobservatörer gör därför vid fasta tidpunkter varje dag synoptiska – samtidiga – observationer av vädret. De synoptiska observationerna ritas in på en väderkarta. När man analyserar kartan får man en helhetsbild av väderläget. Med dess hjälp kan man beräkna hur lågtryck och nederbördsområden rör sig och hur bland annat vindar, temperatur och tryck kommer att förändras i framtiden. Det är dessa förutsägelser som är prognosen.

De observationer som görs vid markytan innefattar normalt temperatur, vindriktning, vindhastighet, luftfuktighet, sikt, lufttryck, rådande väder och moln. Termometern och hygrometern är placerade i en noggrant placerad termometerbur. Dess utseende och placering är viktig för att få bra observationer – instrumenten får inte visa felaktiga värden på grund av att de utsätts för direkt solljus eller liknande.

Observationer görs manuellt var tredje timme dygnet runt på ett flertal platser i Sverige. Dessutom finns ett stort antal automatstationer, där avläsningarna görs automatiskt. Dessa användes tidigare bara på platser där det var svårt att få observatörer – exempelvis till havs och på fjället. Idag är de dock betydligt fler än de manuella stationerna. I min barndoms Borlänge finns en automatstation, samt en manuell station som främst mäter nederbörd. Närmaste manuella synopsstation ligger i Malung.

Markobservationerna komplimenteras med mätningar högre upp i atmosfären med hjälp av mätutrustning med radiosändare, som skickas upp med ballonger. Ballongernas positioner bestäms med hjälp av satelliter. Man får då information om temperatur, fuktighet och vind på olika nivåer upp genom atmosfären. Vinden på tre kilometers höjd brukar vanligtvis visa vart regnmolnen rör sig. I Sverige finns sex radiosondstationer, och sonderingarna görs två gånger per dygn.

Alla observationer ritas in som siffror och symboler på en karta. Linjer dras mellan områden som har samma lufttryck, och man kan då se var låg- och högtryck befinner sig. Linjer för lika stora tryckförändringar under en viss tidsperiod ritas också in, så att man kan ser hur trycksystemen rör sig och förändras. Områden med nederbörd markeras även de.

Kartan komplimenteras med hjälp av satellit- och radarbilder. Satellitbilderna visar bland annat moln, och används dessutom för att upptäcka ozonhål. Radarbilderna visar var regnskurar bildas och hur de rör sig.

Manuella prognoser görs genom att man utnyttjar kunskaper om vädrets normala beteende. Man förlänger de rörelser fronter och regnväder har på den uppritade kartan och får på så sätt fram en trolig väderutveckling. Idag görs dock arbetet av datorer. Manuella prognoser görs mest för att bedöma rimligheten i den datorberäknade prognosen. Datorerna gör numeriska prognoser genom att lösa ekvationer som beskriver jämviktstillstånd och rörelser i atmosfären. De modeller som används speglar en förenklad version av verkligheten, men är ändå tillförlitliga. Ofta är det fel i de observationer som ligger till grund för beräkningarna, och inte fel i uträkningarna eller modellerna, som gör att prognoserna inte stämmer. Ett annat problem är att man inte har observationer för varje punkt, vilket gör att man inte har all den information som skulle behövas för riktigt tillförlitliga beräkningar. Över haven finns det exempelvis stora luckor i observationsnätet.

SMHI får tack vara sitt medlemskap i ECMWF (European Centre for Medium-Range Weather Forecasts) dagligen tillgång till globala väderprognoser för 10 dygn framåt. ECMWF är en organisation som stöds av 25 europeiska länder och är världsledande inom sitt område. Man använder ett mycket kraftigt datorsystem och med dessa prognosers hjälp, och de mätdata man får från de olika länderna i Europa kan SMHI presentera sina prognoser. Prognoserna från ECMWF är för 3-10 dygn framåt.

SMHI:s regionala väderprognoser, för 1-2 dygn framåt, görs vid NSC (Nationellt SuperdatorCentrum) i Linköping. Med hjälp av den numeriska prognosmodellen HIRLAM (High Resolution Limited Area Model) prognoser som är mer detaljerade än ECMWF:s globala prognoser fram. Modellens data används sedan som indata i en mängd andra meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska modeller.

Om inget annat anges beskriver prognoserna vädret för klockan 13 (vintertid) eller 14 (sommartid) den aktuella dagen. Kring dessa klockslag observerar man vanligen dygnets maxtemperatur. Minimitemperaturen observeras vid och strax innan soluppgången.

Fysiken är en vetenskap som försöker beskriva fenomen i naturen med hjälp av siffror och formler. Eftersom man så gott som aldrig kan ta hänsyn till, eller ens känner till, alla de faktorer som spelar in arbetar man med modeller och förenklingar.

Meteorologin är ett av många exempel på hur fysikaliska beräkningar kan komma till stor nytta för människan. Men, som en del av fysiken är den också bunden av dess begränsningar – att man jobbar med en förenkling av verkligheten. Att få prognoser som med hundraprocentig säkerhet stämmer är en omöjlighet – alldeles för många faktorer påverkar vårt väder, och vi kan aldrig veta hur vädret ser ut i varje punkt på jorden.

Med meteorologins begränsningar i åtanke är det är svårt att inte låta sig imponeras av att man med hjälp av några formler trots allt faktiskt med god precision kan förutsäga hur vädret kommer att bli. Den goda vetenskap som ligger bakom prognosmodellerna och de meteorologiska mätinstrumenten är beundransvärd.

Väderleksprognosen som avslutar Aktuellt varje kväll är mer än bara en upplysning om hur vädret kommer att bli. Den är beviset på att man kan komma nästan hur långt som helst med några meteorologiska instrument, en karta och… sju miljarder matematiska operationer.