den 7 juni 2006

Om det allra minsta

Den gamla grekiska staden Abdera var inte en plats där man skulle förvänta sig att en av vetenskapens stora berättelser skulle ta sin början. Det sades att luften i staden fördummade dess befolkning - de var vida berömda för sin enfald.

Men för en sisådär 2400 år sedan lade Demokritos från Abdera fram idén om atomer. Han beskrev sina atomos som de mest grundläggande byggstenar som vår värld består av. Ordet atom betyder odelbar, vilket förstås speglar Demokritos tankar om de här byggstenarna. Hans idéer skulle så småningom komma att glömmas bort - till förmån för Aristoteles idé om de fem elementen.

På 17- och 1800-talet hade naturvetenskapen mognat så pass mycket att man var redo att på allvar ta itu med frågan om vad allting egentligen bestod av. Experiment kom att visa att den materia vi ser omkring oss består av små submikroskopiska partiklar som motsvarar grundämnena i det periodiska systemet. Någon av de vetenskapsmän som gjorde den här upptäckten måste ha haft koll på sina gamla greker - partiklarna döptes nämligen till atomer. Det fanns bara ett problem. Atomen var inte odelbar - något som världen skulle få känna konsekvenserna av genom den fruktansvärda atombomben.

I början av 1900-talet hade Ernest Rutherford och andra kommit fram till att atomen består av negativt laddade elektroner som cirklar kring en positivt ladda atomkärna, bestående av protoner och neutroner. Sedan dess har fysiker kunnat visa att dessa i sin tur består av ännu mindre delar.

Jakten på världens minsta beståndsdelar fortsätter. I dagsläget är partikelfysikens oerhört framgångsrika standardmodell den bästa beskrivningen av vad som finns omkring oss. Där beskrivs elektroner, kvarkar och andra partiklar som små punktformiga föremål. Men kanske slutar det inte där.

Ett av de mesta spännande områdena inom fysiken just nu är strängteorin. Där hävdar man att allting består av små små vibrerande strängar. Och inte nog med det. Strängteorin säger dessutom att vår värld inte består av tre rumsdimensioner (upp-ner, vänster-höger, framåt-bakåt) utan av hela tio stycken. Om den förutsägelsen är rätt finns det alltså, förutom de sex bekanta, ytterligare fjorton riktningar att röra sig i . Visserligen tror man att de här extra dimensionerna är antingen så små att vi inte märker dem - eller helt enkelt gömda någonannanstans - men de konsekvenser nyttjandet av extra dimensioner skulle kunna få lockar ändå fantasin att skena iväg.

Om man levde i en tvådimensionella värld så skulle saker se annorlunda ut. Det skulle vara som att bo på ett papper där man bara kan gå i riktningarna höger-vänster och framåt-bakåt. Man skulle alltså inte kunna rör sig i, eller ens föreställa sig, den tredje dimensionen - den med riktningen uppåt-nedåt. Men om man plötsligt fick tillgång till den tredje dimensionen skulle man kunna ta sig över hinder som förut varit omöjliga eller mycket svåra att passera. Till exempel skulle en varelse i en tvådimensionell värld inte kunna passera en mur som låg i dess väg, om den inte gick runt muren, men en varelse som rör sig i tre dimensioner kan utan några större problem helt enkelt klättra över sagda mur. Skulle vi kunna använda strängteorins extra dimensioner till något liknande? Med största sannolikhet inte, men tanken svindlar. Dagens fysik är riktig science fiction.

Etiketter:

2 Comments:

Anonymous Anonymous skrev...

mongo eller?
en mur kan ju inte stå upp och vara "ett hinder" om det inte finns en tredje dimension! LEARN TO PLAY! du får nog läsa lite till gubbelilla ;)

den 10 januari 2007 21:23  
Anonymous Måns skrev...

Hehe :) Nej, nu är du ute och cyklar. Om en tvådimensionell varelse stöter på en solid linje (projektionen av en mur på ett plan) så kan den inte passera den om den inte går att gå runt, helt enkelt därför att muren är ivägen.

den 10 januari 2007 23:51  

Skicka en kommentar

Länkar hit:

<< Tillbaka