En kort tanke om kungahuset

Tidningen Expressen skriver i dag att kung Carl Gustaf har krockat med sin bil. Igen. Sveriges konung är i skrivandes stund 60 år, en månad och två dagar. Jag ägnade valborgsmässoafton åt annat än att fira hans födelsedag, så jag vill ta tillfället i akt att ropa ”grattis i efterskott, ers majestät!” Men det är inte därför jag skriver.

Sverige är en representativ demokrati/konstitutionell monarki. Det innebär att kungen inte har någon politisk makt – landets styrs istället av en regering, som leds av en statsminister, som väljs av riksdagen, som väljs av folket. Att sitta på Sveriges tron, och därmed vara Sveriges statschef, är ett jobb som går i arv. Kungahuset anses av många vara en förlegad och i allra högsta grad odemokratisk institution.

Avskaffandet av monarkin står sedan länge med i socialdemokraternas partiprogram. Trots att man har haft majoritet i flera mandatperioder har man inte drivit frågan (ett sådant avskaffande kräver en grundlagsändring, och därmed beslut i två på varandra följande mandatperioder). Flera andra riksdagspartier vill också göra Sverige till en republik.

Varför händer då inget? Svaret är enkelt. Det odemokratiska kungahuset har ett alltför stort stöd bland Sveriges befolkning – en majoritet av svenskarna är positivt inställda till kungahuset.

Sensmoralen? Demokrati är viktigt, men folkets vilja är viktigare.