Svensk politiks stora problem

I början av augusti klämde Lars Ohly ur sig en önskan om att ”införa trängselskatt i den politiska mittfåran”. Med det uttalandet slog den gamle tågmästaren huvudet på spiken – de svenska partierna glider ständigt närmare varandra.

Problemet är, och det här kan låta märkligt, att partierna lyssnar på väljarna. Man försöker fånga upp så många och så stora väljargrupper som möjligt. Således smyger sossarna högerut, medan moderaterna blir ett vänsterprasslande arbetarparti. Det leder till en politisk likriktning, där de ideologiska skiljaktigheterna så småningom försvinner, och riksdagsvalen endast blir att handla om personer. Om fenomenet fortsätter riskerar vi i framtiden befinna oss i ett läge där vi inte väljer mellan vänster och höger, utan mellan Persson och Reinfeldt. Valen kommer således att bestämma vem som skall driva politik, istället för vilken politik som skall drivas.

Ett annat sätt att se på saken är att politiken långsamt söker sig till någon slags gyllene medelväg. Det politiska spelet gör något så svenskt som att söka efter det lagoma.

Vad menar jag då med att partier inte skall lyssna på väljarna? Riksdagsvalet handlar om att väljarna skall välja ett parti – och inte om det motsatta. Det måste finnas nyanser – när alla partier får samma färg blir slutresultatet detsamma oavsett vad man röstar på. Att partierna går mot mitten är en fara för demokratin.

När Kongo nyligen hade val hade varje väljare på sin valsedel 33 presidentkandidater och 9500 kandiderande till parlamentet att välja bland. Där kan man tala om nyans! Fast å andra sidan kan det bli för mycket av det goda; det är inte rimligt att en väljare skall förväntas sätta sig in i vad närmare 10 000 olika politiker står för. Samtidigt är det viktigt att det finns fler (stora) partier (alternativ) än Kinas enda eller USA:s två. Sveriges sju riksdagspartier låter som en rimlig siffra. Det ger flera olika alternativ, och det finns möjlighet för nya partier att på allvar slå sig in i gemenskapen (miljöpartiet och kristdemokraterna gjorde det under 80- och 90-talet, och junilistan fick 14,5 % av rösterna i valet till Europaparlamentet). Den möjligheten finns knappast i Kina eller USA. Men samtidigt kan möjligheten vara ett gissel som leder till politisk instabilitet (tänk Ny demokrati, eller, i den mest dystopiska av framtider, Sverigedemokraterna).

I det gamla DDR hade livsmedelsbutikerna endast ett minimalt utbud. Det illustrerade ett faktum som står sig än idag: ingen valmöjlighet utan mångfald. Så ock inom politiken…

Andra bloggar om: politik, riksdagsval, lars ohly, kongo