Myter och vetenskap

En intressant bok som jag läst nu i veckan är Myternas historia (Månpocket, 2006), av den brittiska författaren Karen Armstrong. I boken berättar Armstrong om hur de myter som människan har omgivit sig med har förändrats i takt med att hennes samhälle har utvecklats. Hon skriver att jägar- och samlarfolk, bondesamhällen och stadsstater, på grund av sina skilda behov, under århundradena har haft vitt skilda behov av myter och berättelser.

Jag var ganska tveksamt inställd till boken efter att ha läst två av de inledande kapitlen, om äldre respektive yngre stenåldern, framförallt för att den lille vetenskapsteoretikern inom mig inte kunde låta bli att tycka att Armstrong verkade dra väldigt mycket slutsatser ur ett väldigt litet material (fast det kan helt enkelt ha rört sig om den standardskepsis som jag automatiskt kopplar på så fort jag stöter på något som ens avlägset liknar humaniora). Allt eftersom jag läste vidare växte den dock i mina ögon, och framförallt var det avslutande kapitlet, Den stora västerländska omvandlingen, intressant.

Armstrong driver teorin att människan i alla tider har haft två parallella, komplementerande, sätt att tänka. Det ena är logos, som handlade om praktiska saker och drev utvecklingen framåt. Det är med logos som de stora uppfinningarna har gjorts – det är logos som har byggt städer och uppfunnit hjulet. Vid logos sida har vi mythos, som har syftat till att ge saker och ting i vardagen mening och förklaring, och till att skänka tröst och vägledning under livets svåra stunder. Mythos har talat om årstidernas växlingar, världens skapelse och döden. Dessa myter har fått vara just det – en del av mythos, det mytiska tänkandet – och inte förväxlats med det världsligt sanna, erfarenhet och vetskap; logos. Olika tider har krävt olika myter och olika distans till gudarna. Som ett exempel nämner Armstrong den tidiga israelitiska guden, som var av kött och blod och åt middag med Abraham, som i senare myter utvecklades till det gamla testamentets betydligt mer transcendenta dito.

Det som gör Armstrongs teori intressant är vad den säger om den västerländska utvecklingen från 1500-talet och framåt. Människorna började omvärdera mythos, och dåtidens filosofiska debatt, tillsammans med stora vetenskapliga landvinningar, gjorde att logos började spela en allt större roll i samhället, och att det mytiska tänkandet trängdes undan. Men myterna fanns kvar. De stöptes om, och man försökte beskriva samma gamla myter med logos. Myterna och de gamla religiösa skrifterna började ses som historiska dokument, och en ny religiös fundamentalism föddes (motsvarande skedde inte på annat håll – inom exempelvis hinduismen har man behållit synen på gudasagorna som just sagor). Man började alltså att se på sådant som inte var avsett att vara fakta som fakta. Enligt Armstrong, som för övrigt själv är religiös, är religiös fundamentalism en konsekvens av att vi har blandat ihop mythos och logos. I själva verket, anser hon, kan och skall de båda existera sida vid sida.

Jag håller inte riktigt med om Armstrongs syn på den roll myter bör spela i vårt samhälle idag – jag ser inget behov av myter i min ateistisk-materialistiska världsåskådning – men tycker ändå att hon har en intressant poäng. Myt och vetande kan leva i fred tillsammans, så länge de inte börjar inkräkta på varandras domäner. Där vetenskapen slutar kan myten ta vid, men inte dessförinnan.

Andra bloggar om: böcker, myter, religion, vetenskap, historia. intressant?