Himalayasalt - mirakelmat eller bluff?

Överkonsumtion av salt kan leda till höjt blodtryck, hjärtinfarkt och stroke. Den senaste tiden har därför något som kallas Himalayasalt marknadsfört som ett bättre, hälsosammare och mer naturligt alternativ till det vanliga bordssaltet. Saltet finns att köpa i en lång rad hälsokostaffärer, och har prisats i TV3:s Du är vad du äter. Det sägs vara bra för mag- och tarmsystemet och skydda mot hjärt- och kärlsjukdomar, acne, cancer, tandsten, karies, elallergi, astma, bronkit och reumatism. Det låter fantastiskt, men tyvärr finns det ett problem med saltet:

Det är en ren bluff.

Den här texten går igenom de påståenden som görs om saltet, och ämnar förklara varför de inte stämmer. Saltet marknadsförs med mängder av felaktiga påståenden, och bitvis med rena lögner. Här kommer jag endast att ta upp de mest uppenbara, vilseledande och farliga (!) påståendena. Ytterligare kritik kan riktas mot mycket av det som skrivits om saltet – det här är ingen fullständig analys av de påståenden som görs. Texten inleds av en sammanfattning av min kritik mot saltet, och går sedan vidare till att granska något av det som har sagts om det. [Uppdatering: jag har nu utökat granskningen - fortsättningen finns här.]

Huvudkritik
Himalayasalt marknadsförs som ett naturligt och mer hälsosamt alternativ till det vanliga bordssaltet, som anses vara farligt. Det stämmer också att för högt intag av natriumklorid (vilket är det kemiska namnet på vanligt koksalt) kan vara dåligt för hälsan, men det betyder inte att alla skall sluta äta vanligt bordssalt. En bra start för den som vill minska sitt saltintag är att ta en titt på Livsmedelsverkets rekommendationer.

En dålig start är däremot att gå över till att äta Himalayasalt. Saltet innehåller nämligen, enligt dess försäljare, minst 97 % natriumklorid (vilket skall jämföras med att vanligt bordssalt innehåller ungefär 99,9 % natriumklorid). Man får därför i sig i princip lika mycket natriumklorid om man äter Himalaysalt som genom vilket bordssalt som helst, och faran med överkonsumtion av natriumklorid kvarstår därmed. Försäljarna påstår dock att så inte är fallet:

Man kan inte få för mycket av natursalt, därför att varje naturlig process reglerar sig själv automatiskt. Salt har alltid en kompenserande och reglerande effekt. Man kan t.ex. inte få högt blodtryck av för mycket kristallsalt; tvärtom har det förmågan att sänka blodtrycket. (himalayasalt.se)

Det här är en ren lögn – och kan vara direkt farligt för den som tror på det. När saltet kommer ut i kroppen löser det sig i kroppsvätskorna, och då har det ingen betydelse varifrån natrium- och kloridjonerna kommer. Det är precis lika farligt att äta för mycket natriumklorid från Himalayasalt som från vilket bordssalt som helst.

Försäljarna påstår vidare att Himalaysaltet har en mängd fantastiska effekter på din hälsa. Tyvärr bygger påståendena på missförstånd och bristande kunskaper inom biologi, kemi och fysik – förutsatt att det inte rör sig om medvetna lögner. Jag skall i den här texten inte gå in närmare på de påståenden som görs om de mekanismer i kroppen som skulle orsaka dessa fantastiska effekter, eftersom texten då riskerar att bli alltför teknisk och snårig. Den intresserade rekommenderas att fråga en läkare, biolog eller kemist varför Himalaysaltet inte ”påverkar den elektrolytiska balansen” och varför det inte ”får giftiga ämnen att diffundera ut genom huden”. [Uppdatering: jag har nu kommenterat dessa påståenden här]

Hur bildades Himalayasaltet?
Ett naturligt salt som ursprungligen bildades för 250 miljoner år sedan, när urhavet torkade ut. (Örtapoteket)
Himalayasaltet bildades huvudsakligen under den geologiska Perm-perioden för 250 millioner år sedan. En viss förändring i jordens förhållande till sin axel och solens energi fick urhaven att torka ut. (himalayasalt.se)
Ursprunget är hissnande då det bildades för cirka 250 miljoner år sedan när jordens heltäckande hav torrlades av solen. (re-fresh)

Det fanns inget heltäckande ”urhav” för 250 miljoner år sedan. Vid tiden då saltet påstås ha bildats fanns redan jättekontinenten Pangea, på vilken dinosauriernas (såväl som våra egna!) förfäder vandrade runt. Pangea var inte heller den första landmassan på jorden – kontinenter fanns redan för 2 miljarder år sedan, så pratet om ett urhav som torkade ut är rent strunt. (Den geologiska tidsålder som var för 250 miljoner år sedan var för övrigt inte perm, utan trias.)

Mycket av det salt som vi äter idag bildades i grunda hav för många miljoner år sedan, men det gick inte till så som Himalayasaltets försäljare påstår.

Vad innehåller saltet?
Vetenskapsmän kallar det periodiska systemet (de 84 grundämnenas ordning efter atomnummer) för universums komponenter. Det är inte förvånande, att vi återfinner exakt denna ordning i Himalayasaltet. Samma ämnen som skapade vår planet och ur vilka vår fysiska kropp har skapats. (himalayasalt.se)

Vetenskapsmän kallar inte det periodiska systemet för universums komponenter. Det periodiska systemet är en tabell över de 117 kända grundämnena, och det är dessa grundämnen (som alltså inte är 84 till antalet) som i någon mening bygger upp universum, inte själva tabellen.

Vilka är då de 84 grundämnen som ingår i Himalayasaltet? Jag har inte hittat någon information hos de svenska återförsäljarna, men däremot har försäljare från Nya Zeeland respektive USA (?) en lista:

100% Pure - Contains 84 "natural" elements needed by the body:
Hydrogen, lithium, beryllium, boron, carbon, nitrogen, oxygen, fluoride, sodium, magnesium, aluminium, silicum, phosphorus, sulphur, chloride, calcium, scandium, titanium, vanadium, chromium, manganese, iron, cobalt, nickel, copper, zinc, gallium, germanium, arsenic, selenium, bromine, rubidium, strontium, yttrium, zirconium, niobium, molybdenum, ruthenium, rhodium, palladium, silver, cadmium, indium, tin, antimony, tellurium, iodine, caesium, barium, lanthanum, cerium, praseodymium, samarium, europium, gadolinium, terbium, dysprosium, holmium, erbium, thulium, ytterbium, lutetium, hafnium, tantalum, tungsten, rhenium, osmium, iridium, platinum, gold, mercury, thallium, lead, bismuth, polonium, astatine, francium, radium, actinium, thorium, protactinium, uranium, neptunium and plutonium.
Helium, argon, neon, krypton, xenon, radon, technetium, and promethium could not be included in this specific test analysis. In order to trace these elements, one needs an extremely sophisticated and costly analysis. (MagMed och Institute for profound living)

Ja, du läste rätt. Man marknadsför saltet med att det innehåller uran, arsenik, bly, kvicksilver, polonium och plutonium. Det är i-n-t-e ämnen som människokroppen behöver. Tvärtom – man dör av dem.

Att man inte lyckats hitta prometium i saltet är inte så konstigt – det förekommer nämligen inte naturligt på jorden. Flera av de ämnen som nämns är dessutom väldigt sällsynta – och det finns ingen känd plats på jorden där dessa 84 ämnen förekommer tillsammans. Helium, argon, neon, krypton och xenon förekommer överhuvudtaget inte på jorden annat än i vår luft. De är ädelgaser som i stort sett är omöjliga att binda till andra ämnen. Det finns med andra ord all anledning att tvivla på att Himalayasaltet verkligen innehåller de 84 grundämnen som man påstår att det gör.

Det stämmer inte heller att dessa 84 grundämnen finns, och bör finnas, i människokroppen. About:Chemistry uppger att 99 % av människokroppen byggs upp av endast sex grundämnen, och att det allt som allt (vanligtvis) finns 28 grundämnen i våra kroppar. Det är 56 grundämnen mindre än vad Himalayamarknadsföringen påstår att vi behöver.

Solens energi finns bundet i varje saltatoms struktur som biophotoner. Samma energi kommer oss till del, när vi intar saltlösningen. (himalayasalt.se)

Förenklat kan man säga att fotoner är de partiklar och vågor som utgör elektromagnetisk strålning (exempelvis vanligt ljus, mikrovågor och radiovågor). En biofoton (eng. biophoton) är en foton som avges från ett biologiskt system.

Varken solen eller ”saltatomer” är biologiska system, och de har därför ingenting med biofotoner att göra. Att överhuvudtaget tala om saltatomer är dessutom meningslöst, eftersom det helt enkelt inte finns något sådant – det rätta vore att tala om saltföreningar eller saltjoner.

Men det är inte bara på den punkten som texten ovan har fel. Fotoner kan nämligen inte lagras, och därmed kan solenergin inte finnas ”bundet i varje saltatoms struktur som biophotoner”. Texten påstår att något som inte finns, trots att det inte går, lagrar något, som det inte kan ha. Det är svårt att klämma in fler fel än så i en enda mening.

Biokemiskt drar vi nytta av kristallsaltets alla grundämnen och biofysiskt av dess hydratjonenergi som skapades för millioner år sedan. (himalayasalt.se)

Jag är tveksam till om det finns något som kan kallas hydratjoner (någon som är mer beläst än jag inom kemi får gärna upplysa mig!). Möjligtvis har man i texten döpt om hydroxidjonen. Även om det fanns skulle de dock inte ha någon särskild typ av hydratjonenergi – och energi kan inte skapas, bara omvandlas.

Saltet uppfyller de i lag föreskrivna kriterierna i överensstämmelse med “Codex Alimentarius” (Codex ang. våra livsmedel). Procenthalten NaCI skall vara minst 97%. (himalayasalt.se)

Detaljer ur Codex Alimentarius (som inte är en lag) återfinns på Wasser & Salz. Den innebär bland annat att saltet som mest får innehålla 0,5 mg arsenik och 2,0 mg bly per kg. Observera att Himalayasaltet innehåller 97 % natriumklorid. I praktiken innebär det att du får i dig lika mycket natriumklorid genom Himalayasaltet som genom vanligt bordssalt (plus arsenik och bly). Om du vill minska ditt intag av natriumklorid är Himalayasalt därför inte ett bra alternativ.

Var kommer saltet ifrån?
För några år sedan skrev tyska Tourism Watch om Himalayasaltet (artiklarna finns här och här). Peter Ferreira, som ligger bakom distributionen av Himalayasaltet har sagt att det bryts i Karakorum-området. Tourism Watch kunde dock konstatera att det inte finns någon saltgruva i det området, och att det mesta av saltet i själva verket bryts i Pakistan, i världens näst största saltgruva.

Stensalt eller bergsalt som det också kallas bryts i saltgruvor. Det är betydligt svårare att få detta salt helt rent vilket gör att den största användningen av stensalt i Sverige är till våra vägar, för att smälta snö och is. (Wikipedia)

Ett betydligt billigare sätt att få samma typ av salt som Himalayasaltet är alltså att gå ut på gatan en vinterdag och skrapa upp vägsaltet från vägen. Fast det kanske inte är så bra:

Gatusalt bör ej användas för livsmedelsändamål p g a att hanteringen ej följer restriktioner för denna bransch. (Hanson & Möhring)

Uppdatering: Läs fortsättningen på granskningen här.

Andra bloggar om: himalayasalt, salt, hälsa, hälsokost, medicin, du är vad du äter, mat. intressant?